Honungslena visdomsord

Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Nalle Puh

Förlösande mål

Ibland är det skönare än annars att vara en hängiven fotbollssupporter. Som denna kylslagna septemberkväll. När Brommapojkarna gästas av Gefle på gröna Grimsta IP. Och till slut lyckas tråckla in bolluslingen.

Förutsättningarna var mycket klara. Efter en stark öppning på säsongen har nykomlingen BP börjat sladda i tabellen under sitt andra allsvenska år någonsin. Inför kvällen fanns inga lag mellan BP på trettonde plats och de tre olyckskamraterna Bajen, Djurgår´n och ÖIS som rumlar runt under kval- och nedflyttningsstreck.

I förra hemmamatchen mot djurgårdarna tappade rödsvarta BP allt. Inga uppspel, bara tjongande långbollar ut i ingenmansland. Bollen studsade då gång på gång som en flipperkula in bakom stackars Benny Lekström i BP-målet. Sedan blev det bortamatch mot sturska Elfsborg; en bättre insats, men likväl förlust.

Nu stundade allvaret. Vinst var vad som behövdes. Och BP började så bra, så bra. Lugnt och fint försvarsspel. God bollkontroll på kanterna och mittfältet. Rappa inlägg från kanterna. Och så en pigg 18-årig debutant längst fram, Nabil Bahoui, som snurrade runt i straffområdet.

Men det blev inget mål. Och efter en kvart började det fin-fina hemmaspelet diffundera ut i höstmörkret. Istället spottade Gefle upp sig. Pang - där satt ett hårt skott i stolpen. Oops - där nickade en egen försvarare i ribban. Hjälp - backarna och målvakten visste inte var de hade varann. Brommapojkarna klarade 0-0 med blotta förskräckelsen efter första halvlek.

Något måste ha hänt i omklädningsrummet. För ut efter pausvilan kom ett nyväckt modigt BP-lag och gick till anfall omedelbart. Den levande legenden, medicinmannen Guterstam drog på ett skott som Hugosson i Gefles mål inte kunde hålla. Ute vid vänster kortlinje får unge Nabil tag på lädret, skickar in det förbi målvakten och alla andra längs mållinjen så lyckosamt att det nosar sig fram till bortre stolpen och lättjefullt rullar in. 1-0 och den tappra skara som letat sig till matchen jublar så hararna får spatt inne i Grimstaskogen.

Resten av matchen blir att mer ett oorganiserat sparkande, med lite chanser hit och dit. Till slut vinner BP med det enda målet, härligt orättvist efter alla matcher där laget spelat så bra men ändå har torskat.

Nu är det åtta poängs marginal till kvalplatsen med fem matcher kvar att spela. Det kan gå vägen...

Churchill strax före läggdags

En vis man gör inte alla misstag själv - han ger även andra en chans.

Liberal seger i Tyskland

Allt tyder på att EU:s största land och Sveriges viktigaste handelspartner, Tyskland, kommer att få en ny borgerlig regering. Nyckeln till denna förnyelse är en stark framgång för Tysklands liberala parti, FDP.

Förbundskansler Angela Merkel (CDU) tvingades in i en "stor koalition" med socialdemokratiska SPD efter förra valet till förbundsdagen 2005 sedan andra dörrar var stängda. De gröna ville inte styra med CDU, liberalerna sa nej till SPD och ingen ville samregera med uppstickaren Die Linke som har en tung ryggsäck kvar från det gamla östtyska kommunistpartiet.

I gårdagens val straffade väljarna framför allt socialdemokratiska SPD som föll igenom totalt och tappade över 11 procent jämfört med valet 2005 och landar på 23 procent av rösterna. Angela Merkels Union bestående av CSU från Bayern och CDU från resten av Tyskland backade mer beskedligt, med ca 1,5 procent till 33,8 procent, vilket ändå är ett unikt lågt valresultat för detta statsbärande parti.

Men genom liberala FDP:s stora framgångar finns alltså förutsättningar för en borgerlig allians även i Tyskland. De tyska liberalerna, som historiskt har legat på mellan 5 och 10 procent av rösterna, fick nu under Guido Westerwelles ledning ett rekordresultat med 14,6 procent av väljarnas stöd.

Liberala FDP driver bl a frågor om bra villkor för företagande och sänkta skatter med den klassiska parollen "Ihre arbeit muss sich wieder lohnen" - det ska löna sig att arbeta. Men även frågor om öppenhet och integritet står högt på FDP:s agenda och kan bli en knäckfråga i regeringsförhandlingarna. Liberalerna är kritiska till de lagar om ökad övervakning av medborgarna som införts i "kriget mot terrorismen".

Att integritetsfrågorna är stora även i Tyskland visas av att Piratpartiet ställde upp och fick 2 procent av rösterna vilket motsvarar ca 845.000 väljare i det stora landet.

FDP kommer också att vilja ha en annan inriktning på insatserna mot den ekonomiska krisen och har bl a pläderat för åtgärder som premierar mer grön teknik.

Kan det vara en bra idé för de svenska liberala partierna C och FP att studera FDP:s framgångsrecept?

Kvällens Kirkegaard

Subjektiviteten är sanningen.

Comeback för Marit?

Marit Arnstad kan göra comeback i den norska regeringen. I alla fall om det norska senterpartiets fylkeslag (länsorganisationer) får bestämma.

Det norska valet innebar att den sittande Ap-Sp-SV-regeringen fick förnyad övervikt i Stortinget. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gick framåt, medan Socialistisk Venstre (SV) backade ungefär lika mycket. Senterpartiet fick i stort oförändrat stöd, vilket gör att man nu är jämnstora med SV.

Inom Sp ifrågasätts nu om det försvagade SV:s ledare Kristin Halvorsen ska kunna sitta kvar som finansminister. Detta är en post som flera inom Sp skulle kunna tänka sig att lägga beslag på, liksom miljöministerposten som också innehas av SV. Och ett av de namn som nu förs fram är alltså Marit Arnstad.

Marit är en karismatisk kvinna som inte är rädd för att sticka ut hakan. Hon har en lång politisk karriär bakom sig alltsedan hos satt i ledningen för norska senterungdommen under 1980-talet. Jag träffade henne ett antal gånger i det dåvarande nordiska centerungdomsutbytet, och det märktes tydligt att hon hade kvaliteter som skulle kunna föra henne långt i politiken.

I sentrumregeringen som leddes av Kjell Magne Bondevik var Marit energi- och oljeminister 1997-2000. Sedan dess har hon haft en rad framträdande positioner inom det norska näringslivet.

Med Marit Arnstad åter i Norges styre kommer det att hända saker, var så säker.

Inte mer än 2 grader

En mycket angelägen kampanj har startat inför det globala klimatmötet i Köpenhamn, kallat 2 grader. Jag har skrivit under uppropet, vilket innebär att jag stöder:

• Ett globalt klimatavtal
• Alla världens länder deltar
• Temperaturen får öka högst två grader
• Säkerställ de fattiga ländernas rätt till utveckling

Bakom kampanjen står bl a Rädda Barnen, Röda korset, Det Naturliga Steget, Studieförbundet Vuxenskolan och Centerpartiet.

Stöd kampanjen du också!

Omedveten (?) självkritik av Rosenberg

Man ska anstränga sig för att vara positiv, det håller jag starkt på. Ändå måste man tillåta sig att vara kritisk då och då. För utan tvivel är man inte klok, som gamle fine Tage sa.

Så när jag idag läser Göran Rosenberg i DN (vars texter annars brukar få mig att oja lite lite lätt) så kan jag faktiskt hålla med om en hel del. Inte just att det är en stor kris för kapitalismen, men att den döljs av PR-konsulter. Inte heller att samhällsklimatet var så mycket renare och sannare 1968.

Men Rosenberg har hittat en viktig kärna i dagens samhällsklimat som han uttrycker väldigt väl.

"I ett samhälle där armador av professionella verklighetsproducenter verkar för att just deras verklighet ska synas för var och en, är det annars lätt hänt att ingen får syn på den verklighet som förenar oss alla. I så måtto är mediesamhället och dess aktörer ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte."

Så sant. Och kolumnisten och journalisten Göran Rosenberg är en del av detta växande hinder.

Ett 20-årigt ärr i Europa

Denna höst kan Europa fira 20-års frihet från en fasansfull uppdelning. Hösten 1989 föll såväl Berlinmuren som flera av de kommunistiska diktaturregimer som hållit ett järngrepp över befolkningen.

För oss som var tonåringar och blev politiskt medvetna på 1970-talet var detta något ofattbart. Sovjetunionens och kommunismens dominans över halva Europa togs av många som självklart. Det ansågs naivt och av många, även i demokratiska partier, farligt att ifrågasätta denna ordning. I Finland fanns porträtt på Lenin på väggen i de finska moderaternas (samlingspartiets) högkvarter.

På 1970- och 80-talen var jag aktiv i centerns ungdomsförbund. Med Håkan Larsson (sedermera riksdagsledamot) som pådrivare startade vi ett utbyte med ZMW, den enda tillåtna politiska icke-kommunistiska organisationen i Polen. När vi besökte Polen var vi ständigt övervakade. En oppositionell vi lyckades träffa skrev vad han egentligen ville säga på små lappar "Quiet, microphones..."

Det uppror som startades vid Leninvarvet i Gdansk i Polen 1981 slockande aldrig helt trots regimens repressiva tillslag, utan fortsatte att sprida sig i östeuropa. Michail Gorbatjovs tillträde och reformer under slagorden "Glasnost" (öppenhet) och "Perestrojka" (förändring) var en viktig förutsättning.

1989 började allt gå mycket snabbt. 80.000 demonstranter krävde demokrati i en demonstration i Budapest i mars. Jag var själv i Budapest 1 maj 1989 och det fanns inga röda fanor så långt ögat nådde. Däremot ungerska, och amerikanska. En Adidasbutik hade fått tillstånd att öppna och det var minst en halv kilometers kö dit - trots att folket knappt hade några pengar. I juni klipptes stängslet mellan Österrike och Ungern upp - av utrikesministrarna.

I dåvarande DDR tillltog demonstrationerna. I oktober samlades 70.000 människor i Leipzig och sjöng "We are the people". I början av november var det en miljon människor som demonstrerade på Berlin Alexanderplatz. Hoenecker hade avgått som diktator i DDR. Kommunistpartiet var handlingsförlamat.

Den 9 november föll slutligen Berlinmuren. Gorbatjov och Sovjetunionen lät det hända. Inga trupper. Inga stridsvagnar. Det östtyska folket fick sin frihet efter mer än 50 års kommunistiskt och nazistiskt förtryck. Och de röda käglorna fortsatte att falla i hela östra Europa.

Det finns mycket att fira denna höst. Mirakel kan inträffa. Mirakel, som bygger på människans outplånliga strävan efter frihet.

Dagens Bill

Everbody counts, everybody deserves a chance, everbody has a responsible role to play and we all do better when we work together.

William Jefferson Clinton

Obamas ljumma klimatarbete

Det tornar upp sig inför Köpenhamn i december. EU och Sverige driver på för ett nytt, ambitiöst klimatavtal. USA är det stora osäkra kortet. Obama talar som vanligt vackra ord men har än så länge inte mycket konkret att komma med.

Varför händer ingenting mer från Obamas och USA:s sida? Jag tror det finns flera orsaker.

• Andra frågor högre på Obamas To-Do-List

Barack Obama lägger nu stort krut på att få till stånd en ny sjukvårdsreform i USA. Motståndet är hårt, och han svarar med samma mynt. Men det är inte alls säkert att han lyckas. Vid sidan av sjukvårdsfrågorna står dessutom ekonomin och utrikeskriser som Afghanistan och Mellanöstern högt på agendan.

• Klimatfattig politisk debatt

Klimatfrågan spelar inte alls samma roll i den politiska debatten i USA som i Sverige och Europa. Massmedia fokuserar mer på sjukvård, ekonomi, arbetslöshet och utrikesfrågor. En intressant artikel av John B Judis i The New Republic visar hur förtroendesiffrorna för såväl Obama som tidigare amerikanska presidenter hänger nära ihop med arbetslöshetens utveckling.

• Otydlig klimatagenda

Inför presidentvalet lyfte Obama fram miljö- och klimatfrågorna i högre grad än t ex John McCain. Men han var inte lika tydlig som Hillary Clinton, som klart deklarerade att hon ville ha ett nytt globalt klimatavtal efter Kyoto. Obama hänföll då som nu mer åt fina formuleringar.

• Bristande inrikespolitiskt ledarskap

Den amerikanska kongressen kan inte alls styras från regeringen som den svenska partitrogna riksdagen. Varje ledamot behöver övertygas individuellt. Detta är en av de saker man måste greja om man ska kunna bli framgångsrik som amerikansk president. Här har Obama stora problem i flera frågor.

Och med andra frågor än klimatet i fokus, en oklar klimatagenda och en skakigt ledarskap är det högst osäkert vad Obama kommer att kunna leverera inför Köpenhamn.

Rädslan för det främmande

I ett tidigare inlägg efterlyste jag att Sverigedemokraternas värderingar lyftes fram i ljuset, då jag är övertygad om att de inte delas av de allra flesta svenskar. En kommentar undrade då varför jag inte själv gör detta.

Så här kommer ett framlyftande, från SD:s invandringspolitiska program, antaget av deras riksårsmöte 2007.

För det första kan man snabbt konstatera att programmet bygger på att den svenska nationella identiteten är utgångspunkten, inte alla alla människor är lika mycket värda: "...en alltför stor invandring på ett allvarligt sätt kommit att hota den svenska nationella identiteten..."

Andra människors ursprung och identitet ska däremot bekämpas, enligt SD. Programmet tar avstånd från "mångkulturalism" och vill inte att "främmande kulturer" ska få jämställas med "ursprungskulturen", dvs den blågula svenska. Sverigedemokraterna vänder sig emot att uppmuntra invandrare att "behålla, eller förstärka, sina ursprungliga identiteter".

Ursprung och identitet är alltså mycket bra när de gäller infödda svenskar, men ska bekämpas eller till och med utplånas för inflyttade.

När de gäller religion och friskolor finns samma syn på att svensk västerländsk religion ska främjas, men annan religion ska bekämpas: "...statligt och kommunalt stöd ska endast utgå till friskolor som vilar på judeo-kristen grund..."

Och när det gäller vad som får byggas påminner Sverigedemokraternas formuleringar om hur totalitära regimer brukar uttrycka sig: "Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition främmande arkitektur skall få byggas."

Detta är alltså ett av Sverigedemokraternas många olika program som förespråkar:

• Bekämpa främmande kulturer, för de hotar den nationella identiteten
• Invandrare ska inte behålla sitt ursprung och sin egen identitet
• Andra religioner ska diskrimineras i förhållande till kristendom
• Byggnadsförbud för andra religiösa byggnader än kyrkor

Ställ frågor till Sverigedemokraterna om hur de kan försvara detta. Stick hål på deras svartmålande av andra människor än svenskar som farliga främlingar!

Medias offersymfoni fortsätter

Så har regeringens sista samlade budget för denna mandatperiod presenterats. Mest väsen blev det denna gång om bristen på respekt för talmannen och den heliga plenisalen. Ajabaja Borg som kommunicerar direkt med folket.

Men sedan kör gammelmedia på med det traditionella konceptet: "Vem vinner och vem förlorar". Utan Rickard Sjöberg, men ändå. Huvudstadens nyhetsdrake ojar sig öppet över att det inte verkar finnas några riktigt utsatta förlorare i budgeten. "Årets budget innebär egentligen inga direkta förseningar för några enskilda grupper" konstaterar reportern Sven Grundberg en smula uppgivet.

Men skam den som ger sig. Rubriken "Vinnare och förlorare i höstbudgeten" var ju säkert redan satt. Så här gäller det att leta upp förlorare. Givetvis från en synbarligen opartisk källa. Det går säkert att hitta någon som vill peka ut förlorare i tidningen om man ringer runt.

Och se! Här kommer Ingela Gabrielsson, privatekonomisk rådgivare på Nordea, ut som objektiv samhällsekonomisk expert och granskar förlorarpotentialen i budgeten. De som i störst utsträckning drabbas av den här budgeten är de som inte nämns i budgeten, menar hon.

Detta visar sig enligt Gabrielssons och Grundbergs gemensamma (?) tolkning vara de arbetslösa, vars ekonomiska situation försämrades 2007 (!). Det är visserligen ett par år sedan, men old bad news är ändå bättre än no bad news. Och de har inte fått någon synbar förbättring i denna budget.

Frågan är hur Gabirelsson och Grundberg kan veta att arbetslösa inte kan få ökade möjligheter att faktiskt få arbete med de åtgärder som nämns i budgeten? Om det blir ett ökat privatekonomiskt utrymme för många människor, brukar inte detta spä på efterfrågan och generera fler jobb...?

Sedan hittar Grundberg de sjukskrivna, som enligt honom inte omfattas "i någon större utsträckning" av budgeten. Fast han får ta tillbaka det i nästa stycke, där han medger ett höjt bostadstillägg på upp till 6.600 kronor per år.

Lite magert blev det allt på förlorarsidan. Men rubriken blev ju bra, och man kunde fläska till med "Förlorarna Borg talar tyst om".

Och var inte oroliga, snart kommer massmedias apostlar med fler förlorare vi kan antingen identifiera oss med eller tycka synd om. För när man ska sälja prenumerationer och lösnummer är vi alla presumtiva offer på de illasinnade beslutsfattarnas altare.

Norska vinnare utan väljarmajoritet

Den borgerliga norska oppositionen fick större folkligt stöd än den sittande rödgröna regeringen. Men regeringspartierna knep fler mandat och kan styra vidare.

Så ser det i alla fall ut nu på tisdagsmorgonen när 99,9 % av rösterna till Stortingsvalet var räknade.

I den regerande vänsterkoalitionen var det Jens Stoltenbergs Arbeiderparti (s) som gick framåt, medan Socialistisk Venstreparti backade lika mycket, med knappt 3 procent. Sammantaget står A-Sp-SV-partierna kvar på knappt 48 procent och tappade ett mandat, fick totalt 86 mandat.

Bland de fyra oppositionspartierna var det Höyre som reste sig något efter sitt förra katastrofval, fick drygt 17 procent och 7 nya mandat. Även Fremskrittspartiet ökade något och gjorde sitt bästa Stortingsval någonsin med 22,9 procent av rösterna.

Liberala Venstre föll dock igenom totalt, tappade två procent och samtliga mandat utom två från Oslo och Akershus ("Oslos län"). Partiledaren Lars Sponheim åker ut ur Stortinget. I norska stortingsvalet krävs fyra procent av rösterna för att få utjämningsmandat, därför kan en mindre procentuell tillbakagång slå så hårt. Å andra sidan hade Venstre inte fått några mandat alls med det svenska systemet, då det finns en fyraprocentsspärr i valet till den svenska riksdagen.

Totalt fick de fyra borgerliga oppositionspartierna ca 49,5 procent, mer än 1,5 procent över regeringspartierna. Men samtidigt tre mandat färre, 83 mandat.

Valdeltagandet sjönk till 73,7 procent, en låg siffra om man jämför med senaste svenska riksdagsvalet år 2006 då 81,9 procent av väljarna gick till valurnorna.

Återstår att se hur de rödgröna i Norge förvaltar sin minoritetsmajoritet.

Rumsrena kommunister?

Varför ifrågasätter ingen socialdemokraternas organiserade samarbete med gamla bekännande kommunister?

När det gäller Sverigedemokraterna så är journalistkåren frenetiskt aktiva i själva samarbetsfrågan. Om deras politik skriver man inte lika mycket. Däremot dissikeras i vilken grad andra politiska partier kan garantera att inget samarbete ska ske med SD.

Detta väcker åtminstone två funderingar.

Den ena frågan är om varför det inte sker samma ifrågasättande av samarbete med ett parti där ledande företrädare under årtionden har bekänt sig till den kommunistiska ideologin. Som har hyllat kommunistiska diktaturer, där politiskt fritt tänkande varit förbjudet, och miljontals människor mist livet i arbetsläger, utrensningar, mord och förföljelser.

I Tyskland avhåller sig fortfarande socialdemokraterna för att samarbeta med vänsterpartiet Die Linke i det kommande valet till förbundsdagen. I östra Tyskland har Die Linke rakt nedstigande rötter till det gamla styrande kommunistpartiet i DDR.

Den andra frågan är om när det ska ske en granskning av vilka värderingar som olika politiska partier egentligen står för. Lyfter man fram Sverigedemokraternas värderingar i ljuset så framträder en människosyn som jag är övertygad om att mycket få svenskar delar.

Den samarbetsdebatt som nu avspeglas riskerar att framställa SD som hunsad underdog, vilket tyvärr kan väcka en del sympatiröster. Samtidigt slipper gamla kommunister helt och hållet att stå till svars för vad deras ideologi fått för konsekvenser.

Bättre med Joan än Tom på morgonen

Hemligheten med att ha ett privatliv är att inte svara på alltför många frågor om det.

Joan Collins

Dricksa mera!

Dricks har, så länge jag kan minnas, aldrig varit en stor sak i Sverige. I alla fall jämfört med andra länder, både i syd och väst. Och kanske öst?

Nu håller det dessutom på att försvinna alltmer. Vem ger en taxichaffis dricks nuförtiden? Eller en frisös?

Servitriser kan fortfarande få lite dricks ibland, om sällskapet är tillräckligt muntert. Men det är inte givet. Och det tycks mig som om det dricksas allt mindre även i andra europeiska länder.

Själv tycker jag det är en trevlig tradition att ge en extra peng för bra, personlig service. Ett synbart tecken på uppskattning för att någon anstränger sig. Självvalt, utanför den i förväg upptryckta prislistan.

Men alla kanske inte har råd? Kanske inte, och då är det naturligtvis helt i sin ordning att låta bli. Men kostar man på sig 400 spänn för en taxi kanske man också kan slanta upp några extra tior just då. Om det är motiverat.

Så jag har en liten smygkampanj för dricks. Gärna där det är minst väntat.

Ge din hårskulptör lite extra om du är riktigt nöjd efter nästa klippning. Så ska du se nå ´n som skiner upp. Och nästa gång kommer du att få en snyggare look än alla L´Orealmodeller ihop. Because you´re worth it!

38 miljarder, första, andra...

Den alliansledda regeringen tillkännager idag att kommuner och landsting får ytterligare 10 miljarder år 2010. Totalt har 38 miljarder tillförts under mandatperioden.

Då är det de rödgrönas tur? Får vi ytterligare 20 miljarder? Eller kanske 30?

Moderata väljare för friare arbetsmarknad

86 % av den moderata väljarkåren vill förnya LAS, visar en undersökning som företagarna publicerat.

Hyfsat hög andel.