Frode lyfter perspektiven

Det är lågt att gnälla över TV-program, jag vet. Det är bättre att se det positiva. Men ändå.

Kanal 5 har lyckats hitta ett riktigt uselt lågvattenmärke i "Roast". Frenetiskt upprepande av könsord som om alla hade kollektivt Tourettes, pinsamt kiss- och bajslallande som barnen på dagis aldrig ens drabbats av och nedsättande förolämpningar om utseende, funktionshinder och etnisk bakgrund.

Tror inte det ens är kul för en Sverigedemokrat.

Schyffert & c:o brukar framhålla roastens gamla traditioner. Har därför kollat in lite gamla klipp på Youtube. Något helt annat. Visserligen stundtals småfånigt, men med en helt annan finess och respekt än femmans panel ens är i närheten av.

Utom en. Cecilia Frode. Hennes tankar om vad roastarna håller på med lyfte för en stund till en annan och betydligt mer uthärdlig nivå.

Ett smakprov:

"...det är väl det som är ståuppkomikerns problem.

- Ni lägger inte krut på innehållet, på materialet.

- Ni jagar hela tiden skratt.

- Ni vill ha dessa skrattsalvor. Innehållslösa skratt.

...En publik som skrattar behöver inte tycka att det är roligt, det dom hör.

- En publik som skrattar kan tycka att det är obehagligt.

- En publik som skrattar är nervös över det som sker på scen.

- En publik som skrattar är ofta en rädd publik, för ett skratt är en retning som oftast börjar av rädsla.

Så en skrattande publik är egentligen en publik som ropar på hjälp.

"Ha, ha, ha, ha, ta mig härifrån, ha, ha, ha, ha, hjälp mig, jag vill inte vara här"

Men ståuppkomikern, han famlar efter varje halmstrå att göra sig rolig över nå´t tråkigt. Men egentligen är det bara så att publiken och ståuppkomikern jagar upp varandra.

Så här ikväll har vi egentligen inte roligt. Vi är allesammans väldigt rädda. Rädda för att någon ska bli riktigt ledsen. Rädda för att någon ska göra bort sig riktigt ordentligt."

Att kunna se allt detta, formulera det så tydligt, och så ha modet att ställa sig som festförstörare och berätta detta mitt i den galopperande roasten, i ansiktet på de nervösa skrattberoende roastarna, det visar på mod och integritet.

BP mot nya allsvenska äventyr!

Helgens fotbollsresultat gick BP:s väg. Trots svårartad råtorsk mot Glenns son & C:0 är gapet ner till kval och nedflyttning nu fullständigt ointagligt. Brommapojkarna kommer att spela allsvensk fotboll även under 2010.

Hur är det möjligt? Vad har gjort att denna svårt nederlagstippade klubb från Stockholms västra förorter har kunnat klara konkurrensen från betydligt mer meriterade Hammarby, Djurgården och Örgryte?

Ett tydligt svar finns i den egna ungdomsfotbollen. Inget annat lag kan som BP varje år skaka fram supertalanger ur de egna leden. Jag behöver bara skriva Philip Haglund, en av allsvenskans bästa mittfältare. Man tycker nu han varit med i evigheter, men han är bara 22 år.

Andra som gått i BP-skolan är de tekniska underverken bröderna Miiko och Mauricio Albornoz och målvaktsfantomen Kristoffer Nordfeldt. Här behövs inga dyrköpta brassar. Behöver BP värva nytt sker det främst från Stockholmstrakten.

En annan viktig faktor är en stark målproduktion. Efter 28 omgångar har BP skyfflat in 30 baljor, betydligt mer än de tre bottenlagen, och bara tre mål mindre än AIK som leder serien. Philip Haglund, Olof Guterstam och Joakim Runnemo, som alla var med i den förra svängen i allsvenskan 2007, har tillsammans gjort 15 av målen.

Att starten på årets säsong gick riktigt bra är ytterligare en orsak till framgången. De rödsvarta var totaltaggade, koncentrerade och fick marginalerna med sig de första matcherna. Efter fem omgångar hade BP skrapat ihop tre segrar och totalt tio poäng, en tredjedel av poängskörden hittills.

Men det gäller också att ha en bred trupp för att klara en lång säsong. Under 2007 var de många skadorna en av flera orsaker till att BP trillade ur. Även i år har skadorna varit många och långa; Mikael Nilsson, Jon Persson och Andreas Eriksson är några av de nyckelspelare som varit borta under säsongen. Plus många kortare skador. Men truppen har hållit, och på de senaste sju matcherna har BP lyckats kamma hem tre segrar och hålla sig en bit ovan botten.

Nu finns goda förutsättningar för ännu bättre resultat nästa år!

Maria och Fredrik dansar

En angelägen och samtidigt ganska söt diskussion har satt igång om regeringsalternativen.

Scenariot är en väljarkår som drabbats av SD-smitta så till den grad att brun färg sipprat in i riksdagens kammare.

Vad ska hända om inget av de nu allt fastare formerade blocken får egen majoritet i riksdagen?

Björklund är som vanligt het och triggerhappy och vinkar åt Miljöpartiet; kom, kom, kom till oss i alliansen. Reinfeldt försöker haka på och bromsa samtidigt. Det är "naturligt att börja hos Miljöpartiet" om SD blir vågmästare, menar han. I nästa andetag är han dock inne på att det inte är fråga om något fastare samarbete eller ministerposter.

Miljöpartirören verkar inte särskilt intresserade vare sig före eller efter statsministerns dörrgläntande. Maria Wetterstrand gillar inte "halvhjärtade inviter med armbågen" och betonar att MP inte kommer att bli stödparti åt moderaterna.

Hon har tidigare varit inne på att C och Fp istället skulle skutta över till den rödgröna sidan. Ett mer fast samarbete mellan miljöpartiet och alliansen förbigår hon med tystnad.

Ett år före nästa val är detta givetvis inget annat än spekulationer och defensiva förpostfäktningar. Men några saker framstår som hyggligt tydliga.

• Trots den allt starkare tvåblocksbildningen finns företrädare för båda sidor som försiktigt flirtar med de andra. Det finns alltså politiskt klara möjligheter att ha ett annat samarbete än det man främst går till val på. Givetvis vill man ha ett samarbete på den egna hemmaplan, någon annan utgångspunkt vore underlig.

• Genom att öppna för samarbete med delar av det andra blocket signalerar man vidsynthet och statsmannaskap. Det gör de egna beskeden om att inte samarbeta med SD mer trovärdiga. Samtidigt lanserar man samarbetslösningar som man vet att de tilltänkta partners i nuläget inte är intresserade av. Tämligen riskfritt, alltså.

• Ingen av de tilltänkta tuvhopparna MP, FP eller C vill framstå som opålitlig i det egna lägret. Vi kan inte förvänta oss att någon av dessa partier ska deklarera en avsikt att som utbrytare samarbeta med det andra blocket för att hindra Åkessons vågmästarmakt.

Allt detta gäller nu, långt före valet. Efter riksdagsvalet 2010 är det ett helt annat, mycket skarpare läge, som vi inte vet något om idag.

En sak som vi vet är att samarbete mellan miljöpartiet och alliansen existerar och fungerar i en rad stora landsting och kommuner. Det finns inget som principiellt hindrar att det skulle fungera också på riksnivå. Men då måste nog Maria och Peter få ett par departement att sköta om.

Dagens Einstein

Den som aldrig har gjort ett misstag, har aldrig prövat något nytt

Panik stoppar inte SD

Det är ett tragikomiskt herrans liv runt Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson just nu. Aftonbladet har skapat en önskesits för SD, inte främst genom att publicera en debattartikel av Åkesson, utan på den lilla medieorkan man blåst igång runt artikeln.

I samma tidning och efterföljande dagar öses anklagelser och nedlåtande omdömen över Åkesson och SD på förtäckt nyhetsplats och på löpsedlar. Olika experter jagas upp för att hitta luckor i resonemanget så att bladet kan publicera "Fel, Fel, Fel, Fel, Fel!". Ledarna för riksdagspartierna hetsas i vem som kan ta mest avstånd från hur förfärlig artikeln, Åkesson och SD är, och de hänger till stor del med i detta race.

Och vips får Jimme Åkesson sitta och spela utstött i TV:s morgonsoffa.

"Ju mer buller och bång, desto bättre för Sverigedemokraterna, som statsvetaren Marie Demker så träffande uttrycker det.

Det känns som att sitta och läsa en illa skriven saga som passar SD perfekt.

- Titta, dom där människorna har röda näsor, hojtar den lilla vanartiga pojken. Jag tycker inte om dom som har röda näsor. Dom gör mig rädd. Jag vill att dom ska åka härifrån.

- Tyst med dig, skriker pappa. Det är inget fel på människor med röda näsor.

- Skäms på dig, ropar mamma. Näsorna är inte alls så röda, du har helt fel. Fel, Fel, Fel!

- Vet hut unge, mästrar skolfröken. Du får inte vara rädd!

I förra valet förde alliansen en mycket intressant debatt om utanförskapet och hur detta skulle kunna minskas. En genomtänkt diskussion som väckte människors engagemang på ett positivt sätt.

Många av de som redan röstat på SD har del av det utanförskap som diskuterats, visar bl a SVTs undersökning av väljarkåren i EU-valet. Lågt förtroende för politiker, många arbetslösa, sjukskrivna och lågutbildade fanns i SD:s väljarkår.

Utveckla debatten om hur utanförskapet kan minskas och hur fler kan bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Det är mycket bättre än att tävla i vem som är mest arg på Jimmie Åkesson.

Jamaica i Saarland - och i Sverige

Ett nytt politiskt samarbete ser dagens ljus. I den västliga tyska delstaten Saarland är Die Grünen (De gröna) på väg att bilda en koalition med de borgerliga partierna CDU och FDP. En innovativ lösning.

Det blev varken majoritet för borgerligt styre, koalition mellan socialdemokrater och gröna eller socialdemokrater, gröna och liberaler. Och Die Grünen i Saarland väljer bort ett samarbete där vänsterpartiet Die Linke, allierade med gamla östtyska kommunister, ingår.

Detta känns kanske långt borta från Sverige, där rikspolitikens två huvudalternativ alliansen och de rödgröna formerar sig mer och mer. Men det finns faktiskt en hel del samarbeten mellan alliansen och miljöpartiet också i svensk politik.

• I Skåne styr alliansen och miljöpartiet tillsammans i den s k "femklövern" sedan valet 2006. Den styrande femklövern har en gemensam hemsida i form av en blogg. Miljöpartiets regionråd Anders Åkesson är en drivande ordförande i folkhälsoberedningen.

• I Halland ingår miljöpartiet i den styrande majoriteten, trots att allianspartierna har stor majoritet på egen hand. Samtidigt finns klart samarbete med den socialdemokratiska oppositionen, t ex avseende Vårdval Halland.

• Den anrika staden Borås styrs sedan flera mandatperioder av en sexpartikonstellation med alliansen, miljöpartiet och det lokala partiet "Vägvalet".

• I Västerås styr den s k Västeråsalliansen med m, c, mp, fp och kd. Västeråsalliansen bildades redan före valet 2006. Miljöpartiets kommunalråd Anders Porswald är ordförande i miljö- och konsumentnämnden och tekniska nämnden.

• Landstinget i Västmanland styrs av allianspartierna, miljöpartiet och sjukvårdspartiet . Thomas Wihman är landstingsråd för miljöpartiet med särskilt ansvar för bl a miljö och folkhälsa.

Detta är några exempel på landsting och kommuner med ett sammantaget ganska stort befolkningsunderlag där alliansen och miljöpartiet hittat varandra. I ett antal frågor som rör klimat, valfrihet, friskolor, småföretagande och lokala lösningar borde det inte vara så förfärligt långt avstånd mellan alliansen och miljöpartiet.

Så vem vet vad som kan hända i riksdagen 2010 om inget av blocken vinner en självklar seger.

Att ha och inte ha

Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.

Nalle Puh

Bejaka invandringens möjligheter!

Nationer och gränser är något som människan har hittat på. Inom överskådlig tid kommer vi att få leva med dess för- och nackdelar. Utvecklingen av EU är dock ett tydligt exempel på hur de gamla nationsgränserna håller på att förlora sin roll.

Att människor flyttar från ett land till ett annat är en möjlighet för både enskilda individer, företag och nationer att utvecklas. Arbetskraftsinvandring kan ge nya livschanser till människor, ökad kompetens till företag och berika landet med både kultur och skattemedel.

Men det går alltid att fokusera på problemen. I en debattartikel presenterar idag professor Jan Ekberg en rapport till regeringen om arbetskraftsinvandring och de offentliga finanserna. Den slutsats han för fram är att invandrad arbetskraft kan påverka statens finanser positivt i viss utsträckning, men att påverkan är liten. DN har i vanlig ordning bidragit med en rubrik som inte speglar resultatet i artikeln...

Jag har inte hunnit läsa hela rapporten, utan bara artikeln än så länge, men som den presenteras tycks den bygga på ett ganska statiskt synsätt - och det enkla faktum att också invandrare åldras. Förutom de rent statistiska sambanden mellan antal invandrare, ålder, sysselsättningsgrad och skatteintäkter finns en rad andra faktorer som kan påverka effekterna av arbetskraftsinvandring.

En sådan är hur bilden av invandring i Sverige kan påverkas av att vi får ett större flöde av människor som kommer hit just för att arbeta. I andra länder, som Kanada, där man har betydligt större andel arbetskraftsinvandring, har man också lyckats med integrationen på ett annat sätt än i Sverige. Det är inte osannolikt att detta skulle minska den stigmatisering många svenskar med utländsk bakgrund får känna av på den svenska arbetsmarknaden.

Globaliseringsrådet har i sina rapporter framhållit ett antal möjligheter med ökad arbetskraftsinvandring. Philippe Legrain från London School of Economics menar att om man tittar snävt på effekterna för statens finanser missar man de bredare ekonomiska fördelarna som i själva verket bidrar till att finansiera välfärdsstaten.

I tankesmedjan Fores arbetar vi med att ta fram mer kunskap om möjligheterna med migration. En studie av ekonomen Howard Reed, chef för Landman Economics, visar att invandringen till Storbritannien inte pressar ned lönenivåerna, men däremot har en positiv effekt på sysselsättningen.

Det är bra att det kommer fram mer kunskap om vad ökad migration kan innebära. Men de rapporter som kommer fram behöver granskas kritiskt. Vi behöver inte vara rädda för att det kommer nya människor till Sverige. Det är en stor möjlighet - bejaka den!

Dagens Melker Melkersson

Denna dagen ett liv.

War or peace?

"I don't oppose all wars. What I am opposed to is a dumb war."

Barack Obama

Ge parkvägarna namn!

Stockholm, liksom andra städer, är fylld med gator. Självklart har gatorna namn som vi relaterar till och orienterar oss efter. Kungsgatan, Birger Jarlsgatan, Hantverkargatan, Bergsgatan, Bondegatan. Gatornas namn är en del av stadens identitet.

Men det finns en mängd andra småvägar, stråk, parkvägar som är helt namnlösa. Långt borta i Hässelby där jag bor dräller det av dem. Många barn kan ta dessa slingrande historier hemifrån till dagis eller skolan utan att behöva korsa en endaste bilväg.

Promenadvägarna är fria från buller, ofta omgivna av grönska och har ett lugnt tempo. Ofta är de ändå det snabbaste sättet att ta sig mellan olika delar av en stadsdel.

Men namnlösa är de. Och är man inte förtrogen med omgivningarna eller har bärbar GPS tillgänglig kan det bli svårt att orientera sig. Jag brukar ta en cykeltur till det närliggande Viksjö då och då, och kan bli helt lost i parkvägarnas onamnade värld.

Varför inte utlysa namntävlingar för att ge dessa blodomlopp i förorterna egna namn? Vilken möjlighet att skapa ett engagemang för en starkare lokal identitet.

Litteraturpristagaren - om statistiken får råda

I morgon ska Peter Englund för första gången kliva ut genom börssalens dörr och presentera årets nobelpristagare i litteratur. Spekulationerna är många. Amerikanska Joyce Carol Oates och israeliska Amos Oz toppar vadslagningsligorna.

Hur väljs då pristagaren ut? Ja, den litterära kvaliteten ska naturligtvis vara avgörande, men smaken är nu som... Hur många gånger man varit nominerad kan spela viss roll. Nobel har ett uttryckligt förbud mot att ta nationella eller politiska hänsyn, men även på Svenska Akademiens hemsida medger man att sådana hänsyn tas.

Jag har roat mig med att titta på hemvisten för litteraturpristagaren de senaste 10, 25 respektive 50 åren. En pristagare från Europa är det vanligaste vilket tidsperspektiv man än väljare. En europé har dock fått priset 7 av de senaste 10 åren, vilket rent statistiskt gör det mindre sannolikt att det blir en europé i år.

Särskilt britterna lär få det svårt. De har haft pristagare nästan vartannat år under 2000-talet. En viss kompensation för dålig utdelning tidigare?

USA hade en hyfsad andel för några decennier sedan, men har kammat noll på sistone. Senaste amerikanen var Toni Morrisson 1993. Kanske kan det vara god timing att låta en amerikan få priset i år, med Obama och allt - och kanske för att i efterhand lindra Horaces smädelser av den amerikanska kulturen förra året.

Afrika har fått fyra pris de senaste 25 åren, varav tre mellan 1986 och 1991 i ett liknande flow som britterna haft nyligen. Senaste var den mystiske Coetzee 2003, så denna kontinents statistiska chanser är svårbedömda. I så fall sägs algeriska Assia Djebar vara ett starkt namn.

Israel är ju ett spännande och kontroversiellt, samtidigt litet land, som endast fått ett delat pris de senaste 5o åren. Bör nog ligga bra till.

Det har varit pinsamt ont om kvinnliga pristagare rent generellt. Fem de senaste 25 åren och 2 de senaste tio åren. Helt fel ur ett genusperspektiv.

Så jag skulle inte bli förvånad om det blir en amerikansk kvinna - Joyce Carol Oates.

En visionär lämnar Stockholmspolitiken

Socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) lämnar Stockholms stadshus efter en mandatperiod. Det deklarerar han nu, inför moderaternas provval som föregår 2010 års allmänna val.

Ulf värvades till Stockholmspolitiken 2006 efter att ha varit finanskommunalråd i Strängnäs kommun föregående mandatperiod. Han hade då på sitt lågmälda sätt blåst in mer dynamik i den lite lugna Strängnäspolitiken.

Själv lärde jag känna Ulf på allvar under början och mitten av 1990-talet, då vi tillsammans drog gång "den borgerliga ekumeniken". Med Ulf som motor samlades halvunga moderater, centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och allmänt borgerligt och liberalt sinnade för idéutveckling.

Vi hade seminarier med öppen och frimodig debatt, mer djuplodande utbildningar, nätverksbyggande med näringsliv och andra beslutsfattare och författade lättlästa nyspanande rapporter. Oskyldigt, kan man tycka, men detta var i en tid när centerpartiets ordförande lämnat trepartiregeringen några månader innan valet 1994 och en tid senare startade en nära samverkan med socialdemokratin och Göran Persson.

Våra blågröna aktiviteter var inte sanktionerade från högsta orter, och vi fick ta emot en del spe från både den moderata bunkern och den inre centerkretsen. Men det var det värt.

Ulf, som aldrig väjt för snålblåsten, brydde sig inte så mycket om kritiken utan siktade lite längre i sitt tänkande och görande. 1997 var han en av upphovsmännen till det moderata manifestet "land för hoppfulla" där de liberala idéerna skruvades några extra snäpp. Klara idéer om bl a ökad konkurrens, minskade offentliga monopol och en helt ny integrationspolitik drev fram en ny debattstorm som den dåvarande moderata ledningen inte riktigt orkade med.

Nu har han blåst in friska vindar i Stockholmspolitiken under tre år och lovar att göra det i ytterligare ett år. Återstår att se vilket som blir nästa föremål för oväntad syresättning.

Bannlysning av fritänkare?

Aftonbladets ledarskribenter har det inte lätt. Något så farligt som en socialdemokratisk känd fritänkare i form av Thomas Bodström vågar exponera en egen idé. Det handlar om friskolors möjlighet att få ett ekonomiskt överskott.

Nu har Boström blivit intervjuad i Ekots lördagsintervju. Och ledarskribenten gör det mesta för att tolka, eller vantolka, hans svar. En modern svensk form av kremlologi*?

Bodström försöker förklara skillnaden mellan att plundra ett bolag och att dela ut en viss vinst till ägarna. Detta tolkar ledaren tvärtom.

Sedan frågar Aftonbladet sig vem som har påstått att vinst är något fult. Kanske det går att läsa sådana påståenden i den egna tidningen?

Att investmentbolag vill ha välskötta företag med god värdetillväxt istället för höga och snabba vinstutdelningar är heller inget som uppenbarats för den stolta kvällstidningen.

Vi får ingen beskrivning om vinsten i välfärdsföretag som friskolor egentligen är ett problem eller vad problemet i så fall består av. Huvudsyftet tycks vara att beskriva den förre socialdemokratiske justitieministern som en virrpanna. En avfälling. En dissident**?

* Kremlologi: Konsten av utifrån ofullständig information gissa sig till vad makthavarna i Kreml under Sovjettiden egentligen menade.

** Dissident: Någon som kritiserar den rådande ordningen men stannar kvar inom systemet.

Vad lockar i idrotten?

Efter en mycket trivsam helg, som grumlades i slutet av Simon Helg i Bajen som sänkte ärans och hjältarnas lag BP, har jag drabbats av grubblerier. Varför bryr jag mig, liksom många andra, så mycket om dessa männskouppfunna idrottslekar på en gräsmatta?

Hittills har jag kommit fram till en hel radda anledningar. Dessa är till stor del giltiga oavsett om man är aktiv utövare eller engagerad publik.

Lockelsen av det oförutsägbara

En fotbollsmatch, liksom de flesta andra idrottsevenemang, är från början ett oskrivet blad. När domaren blåser till start vet ingen hur det kommer att sluta. Den skyhöga favoriten kan falla igenom som i Emlis varggrop. En slumpartad händelse kan avgöra allt.

Precis som med kärleken och livet självt är en del av tjusningen att facit inte är skrivet på förhand.

Individuell frihet inom givna ramar

Fotboll har, liksom andra idrotter, klara regler som de flesta, utom otrygga huliganer, känner till och respekterar. Tiden för match är fastslagen, liksom planens storlek, hur många som får spela, vilka kroppsdelar som får beröra bollen och hur man ska uppträda mot motståndarlag och domare.

Dessa ramar gör att alla som vill, kan förstå och till fullo njuta av magin i de prestationer som toppidrottsmänniskorna visar upp. Den perfekt slagna 40-meterscrossbollen. Den fullständigt oväntade och avväpnande tvåfotsdribblingen. Den omöjliga räddningen som görs av en ensam och utsatt målvakt.

Gemensamma referensramar och samtalsämnen

Att se, eller spela, själva matchen är inte det enda man får som åskådare eller deltagare. Långt innan matchstart kan man börja fundera och spekulera över hur laget kommer att se ut, vilka chanserna är, vad som är ett rimligt resultat. Liksom analysen efteråt om varför det gick som det gick och hur de kunde och borde ha gått istället.

Och dessa funderingar är det fullt legitimt att dela med likasinnade. Smalltalk på en skön nivå.

Global upplevelse och förståelse

Man kan tycka att det kostar enorma pengar att arrangera OS, Fotbolls-VM och andra världsomfattande arrangemang. Men detta är tillfällen då världens medborgare samlas framför samma TV-bilder och ser länder och elitidrottare mötas i fredlig, öppen tävlan. Vi får en gemensam upplevelse utan att det är ett stort krig eller annan förödande katastrof som genomlidits.

I strävan efter en fredlig, rättvis välmående värld behövs gemensamma mötesplatser.

Osannolika klassresor

Idrotten bygger i grunden på en tydlig meritokrati. Du har ingen fördel av att ha vuxit upp med rika föräldrar i Äppelviken i förhållande till en invandrartjej eller invandrarkille från Rinkeby när du ska ta en plats i BP:s juniorlag. Det är viljan och inställningen på träning och match tillsammans med din talang och vad du faktiskt presterar som är avgörande.

För den som har gåvan, och orkar göra något med den kan detta leda till ett helt nytt liv. Klassresor som också kan inspirera andra och visa att allt är möjligt.

Acti labores jucundi

Utfört arbete är behagligt.