Vågar MP stå för sin flygpolitik?

Per Gudmundsson har idag en tankeväckande ledarartikel i SvD om politiskt ansvarstagande.

Det handlar framför allt om Miljöpartiets förslag att förbjuda flygtrafik i Sverige söder om Sundsvall.

Det är riksdagskandidaterna Frank Nilsson och Elisabeth Thand Ringqvist (båda centerpartister) som i en debattartikel i Aftonbladet framhåller att vi nu fått en försmak av Miljöpartiets transportpolitik. Alla inställda flygningar i askmolnens spår visar på vilka konsekvenser ett flygförbund skulle kunna få.

Miljöpartiets pressekreterare rasar och påstår att centerpartisterna ljuger. Men om man går in på Miljöpartiets hemsida kan man få läsa bl a följande i denna fråga.

"Miljöpartiets slutsats har länge varit att flyget söder om Sundsvall, med Gotland som enda undantag, måste läggas ner.

- Klimatfrågan och det ökande resandet gör att tåget måste ges utökad kapacitet och fler och snabbare linjer. Till skillnad från Anders Borg anser vi att klimatansvaret kräver massiva investeringar på järnvägen, säger Karin Svensson Smith."

Miljöpartiet för fram långtgående förslag på många områden. Kanske inte alla är så väl underbyggda?

Det är intressant att Miljöpartisterna slår ifrån sig när förslagen prövas i verkligheten.

Liberal debattseger

Det är inte bara i Sverige det är allmänna val i år. Den 6 maj går britterna till valurnorna för att välja 650 MP:s till det brittiska parlamentet.

Labour har styrt United Kingdom sedan 1997, Tony Blairs första segerval. Därefter vann Blair ytterligare två val i rad, en unik bedrift för en labourledare.

Hans efterträdare Gordon Brown har inte rosat marknaden på samma sätt. Han har nu varit premiärminister sedan Blairs avgång 2007 utan att själv ha haft ett mandat för detta från det brittiska folket. Och opinionsmässigt har det varit en lång uppförsbacke för Brown, med ett bastant underläge i opinionen.

I går kväll hölls den första TV-sända flerpartidebatten någonsin inför ett brittiskt parlamentsval. (Det tar lite tid för sådana nymodigheter att slå igenom i Old Britain). Och trots den ständiga fokuseringen på kampen mellan Labour och Tories var det ingen av dessa ledare som tog hem spelet.

Överlägsen segrare i debatten var, enligt tittarna, den liberala ledaren Nick Clegg. En opinionsmätning för The Times gav Clegg segern med 61 % av rösterna mot 22 % för toryledaren Cameron och 17 % för premiärminister Brown. En motsvarande undersökning av YouGov för The Sun gav liberalen Clegg 51 % mot 29 för Cameron och 19 för Brown.

"Clegg smashes through two-party system" menar The Independent i en analys som bedömer att "Mr Clegg’s relaxed, confident and passionate performance raised hopes among the Lib Dems that Britain had finally entered a new era of three-party politics."

Clegg gick hårt åt både Labour och de konservativa i debatten och menade att “The more they attack each other, the more they sound the same.”

En variant på samma tema som citeras i b la The Guardian är "Don't let them tell you that the only choice is between two old parties that have been playing pass the parcel with your government for 65 years now making the same old promises, breaking the same old promises."

Det ska bli spännande att se om Cleggs popularitet förmår att rubba det uråldriga brittiska tvåpartisystemet.

Kvällens Fälldin

Det har funnits rejäla ekonomiska problem även före 2000-talets globala finanskris. Ett exempel är kostnads- och oljekriserna på 1970-talet. Från 1976 hette statsministern Thorbjörn Fälldin. Så här uttryckte han sig 1980, då han ledde sin andra regering.

"Vi beviljade oss under 70-talet stora förskott, vi levde över våra tillgångar. De måste nu betalas. Vi måste rätta mun efter matsäcken. Privat och offentlig konsumtion måste begränsas. Annars klarar vi inte investeringarna i näringslivet. Och utan dem undergräver vi både sysselsättning och välfärd. Det är då reallönerna verkligen kommer i fara. Det är då pensionerna hotas. Det är då vårt välfärdsstystem kommer att knaka i fogarna. "