Den gamla övertron på centralstryning

Sverige, Sverige centralstat. Den stora övertron på att pappa staten ska kunna lösa alla våra problem är brett utbredd. I Ekoredaktionens planeringsmöten, vid forskningsinstitutionernas kaffebord och i många lobbyorganisationers styrelserum får den starkt utrymme.

Nu senast visar den upp sig på DN Debatt. Det är ett gruppupprop av professorer och psykologer som kräver mer statliga regleringar av förskolan.

Barnvetenskaparna gör en hygglig analys av problemen med stora barngrupper på dagis. Även om det är svårt att direkt se kopplingen mellan forskningen på musungar och vikten av utbildade förskollärare. Vilken förskoleutbildning har egentligen musföräldrarna fått?

Men när det kommer till förslag visar sig fantasilösheten i bjärta färger. "Endast tvingande statliga normer och öronmärkta statsbidrag kan garantera en god förskola för alla barn." Detta påstående inleder artikeln. Men ingenstans i resonemanget finns stöd till varför just denna konstruktion skulle lösa de kvalitetsproblem artikeln tar upp.

Artikeln illustrerar två utbredda problematiska företeelser i svensk samhällsdebatt.

• Forskare eller experter som med stöd av forskning belyser ett problem försöker använda sin auktoritet till att också lansera en lösning. Lovvärt kanske. Men precis som i andra fall saknar förslaget till lösning stöd i den forskning som åberopas.

• Att de föreslagna åtgärderna inte byggs under är också typiskt, så länge de mynnar ut i ökad statlig styrning. Sådana lösningar blir alltid påhejade av ett stort antal forskare, medianer och andra opinionsbildare. Även om de skulle vara direkt kontraproduktiva.

Betrakta artikelförfattarnas fyra kriterier för god kvalitet:

1. gott samspel mellan barn och vuxen
2. lagom stor barngrupp
3. god vuxentäthet
4. god kontinuitet

Vad kan vara lösningar för att uppnå dessa kvalitetskriterier? De skulle likaväl kunna vara argument för högre vårdnadsbidrag så att föräldrar kan vara hemma med sina barn under längre tid. Men det är väl knappast politiskt korrekt att föreslå detta.

Nya företag behövs för framtidens välfärd

Vi behöver alla ett väl fungerande välfärdssystem. Från det att vi tittar ut i världen på ett skattefinansierat BB till omsorger och vårdande insatser på livets höst.

Per Gudmundsson sätter i dagens SvD fingret på en öm punkt i samhällsdebatten: Hur ska vi betala vår framtida välfärd?

Gudmundsson refererar till Sveriges kommuner och landsting, SKL, som beskrivit hur de framtida förväntningarna på välfärden riskerar att kräva gigantiskt höga kommunalskatter. Han fortsätter:

"Om produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor fortsätter på lika låg nivå som hittills, och om livslängden fortsätter öka samtidigt som allt dyrare vårdmetoder uppfinns, så står vi snart inför en finansieringskris."

Det är uppenbart att ökat skattetryck i världens mest skattedignande land inte är vägen ut ur denna finansieringskris. Välfärdens finansieringsproblem kan inte lösas med massanställningar i offentlig sektor.

Detta gör Centerpartiets budskap inför höstens val än mer angeläget. Vi behöver fler jobb i privata företag. Alla talar om jobben, men vem ska skapa de nya jobben?

Det behöver bli enklare och lönsammare att starta och driva nya företag. Fler företag måste våga växa och anställa fler. Den hårt reglerade arbetsmarknaden behöver öppnas.

Nya företag ger nya jobb. En riktigt angelägen framtidsfråga.

Ge drömmen en chans!

Så har jag varit med i processen för att ta fram en reklamfilm. Kul. Lärorikt. Spännande.

Och jag är löjligt nöjd med resultatet som du kan se här.

Budskapet känns brinnande angeläget. Det är det företagsamma som kan ge oss en bra framtid. Vi har det alla inom oss.

Låt det komma ut!

Fullt upp

Så kan man sammanfatta tillvaron under den senaste månaden. Uppdrag och familj har fått det allra mesta av min energi och uppmärksamhet. Samt en och annan hemmamatch med kära BP.

Så det har blivit tunt med omvårdnaden av min lilla blogg. Fortsatt ryckighet utlovas i alla fall till och med september...

Vågar MP stå för sin flygpolitik?

Per Gudmundsson har idag en tankeväckande ledarartikel i SvD om politiskt ansvarstagande.

Det handlar framför allt om Miljöpartiets förslag att förbjuda flygtrafik i Sverige söder om Sundsvall.

Det är riksdagskandidaterna Frank Nilsson och Elisabeth Thand Ringqvist (båda centerpartister) som i en debattartikel i Aftonbladet framhåller att vi nu fått en försmak av Miljöpartiets transportpolitik. Alla inställda flygningar i askmolnens spår visar på vilka konsekvenser ett flygförbund skulle kunna få.

Miljöpartiets pressekreterare rasar och påstår att centerpartisterna ljuger. Men om man går in på Miljöpartiets hemsida kan man få läsa bl a följande i denna fråga.

"Miljöpartiets slutsats har länge varit att flyget söder om Sundsvall, med Gotland som enda undantag, måste läggas ner.

- Klimatfrågan och det ökande resandet gör att tåget måste ges utökad kapacitet och fler och snabbare linjer. Till skillnad från Anders Borg anser vi att klimatansvaret kräver massiva investeringar på järnvägen, säger Karin Svensson Smith."

Miljöpartiet för fram långtgående förslag på många områden. Kanske inte alla är så väl underbyggda?

Det är intressant att Miljöpartisterna slår ifrån sig när förslagen prövas i verkligheten.

Liberal debattseger

Det är inte bara i Sverige det är allmänna val i år. Den 6 maj går britterna till valurnorna för att välja 650 MP:s till det brittiska parlamentet.

Labour har styrt United Kingdom sedan 1997, Tony Blairs första segerval. Därefter vann Blair ytterligare två val i rad, en unik bedrift för en labourledare.

Hans efterträdare Gordon Brown har inte rosat marknaden på samma sätt. Han har nu varit premiärminister sedan Blairs avgång 2007 utan att själv ha haft ett mandat för detta från det brittiska folket. Och opinionsmässigt har det varit en lång uppförsbacke för Brown, med ett bastant underläge i opinionen.

I går kväll hölls den första TV-sända flerpartidebatten någonsin inför ett brittiskt parlamentsval. (Det tar lite tid för sådana nymodigheter att slå igenom i Old Britain). Och trots den ständiga fokuseringen på kampen mellan Labour och Tories var det ingen av dessa ledare som tog hem spelet.

Överlägsen segrare i debatten var, enligt tittarna, den liberala ledaren Nick Clegg. En opinionsmätning för The Times gav Clegg segern med 61 % av rösterna mot 22 % för toryledaren Cameron och 17 % för premiärminister Brown. En motsvarande undersökning av YouGov för The Sun gav liberalen Clegg 51 % mot 29 för Cameron och 19 för Brown.

"Clegg smashes through two-party system" menar The Independent i en analys som bedömer att "Mr Clegg’s relaxed, confident and passionate performance raised hopes among the Lib Dems that Britain had finally entered a new era of three-party politics."

Clegg gick hårt åt både Labour och de konservativa i debatten och menade att “The more they attack each other, the more they sound the same.”

En variant på samma tema som citeras i b la The Guardian är "Don't let them tell you that the only choice is between two old parties that have been playing pass the parcel with your government for 65 years now making the same old promises, breaking the same old promises."

Det ska bli spännande att se om Cleggs popularitet förmår att rubba det uråldriga brittiska tvåpartisystemet.

Kvällens Fälldin

Det har funnits rejäla ekonomiska problem även före 2000-talets globala finanskris. Ett exempel är kostnads- och oljekriserna på 1970-talet. Från 1976 hette statsministern Thorbjörn Fälldin. Så här uttryckte han sig 1980, då han ledde sin andra regering.

"Vi beviljade oss under 70-talet stora förskott, vi levde över våra tillgångar. De måste nu betalas. Vi måste rätta mun efter matsäcken. Privat och offentlig konsumtion måste begränsas. Annars klarar vi inte investeringarna i näringslivet. Och utan dem undergräver vi både sysselsättning och välfärd. Det är då reallönerna verkligen kommer i fara. Det är då pensionerna hotas. Det är då vårt välfärdsstystem kommer att knaka i fogarna. "