10 höjdare under 00-talet

Så är det dags att se tillbaka på det nya årtusendets första decennium. Privat är givetvis tillkomsten av våra två småttingar 2004 och 2006 helt outstanding.

Vid sidan om detta har jag valt ut tio riktiga höjdare från dessa tio år. Håll tillgodo!

1. New Labour regerar Storbritannien under hela 2000-talets första decennium. Större delen av tiden var den karismatiske skotskfödde Tony Blair premiärminister. Blair avgick 2007 efter 10 mycket framgångsrika år som britternas ledare. Han vann tre raka parlamentsval, två av dem i knockoutstil, och hade vid sitt tillträde den högsta opinionsstöd som uppmätts för en brittisk premiärminister.

2. Våren 2002 vann gaullisten Jaques Chirac över Jean-Marie Le Pen från Front National i det franska presidentvalet. Efter en miserabel första valomgång blev Le Pen chockartat en av de två kandidater som gick vidare till den andra valomgången. Där slöt franska folket från höger till vänster upp bakom demokratin, och Chirac fick 82,2 % av rösterna, de högsta siffrorna sedan Frankrikes femte republik skapades.

3. Under 2004 bildades Allians för Sverige hemma hos Maud Olofsson i Högfors. Bildandet av alliansen var ett nytt grepp som skapande en ny agenda för den politiska debatten i Sverige. Två år senare vann alliansen riksdagsvalet över Göran Perssons socialdemokrati och kunde bilda ny regering.

4. De olympiska spelen i Aten 2004 och Turin 2006 blev osannolika framgångar för de svenske. I Aten kammade Sverige hem fyra guldmedaljer, varav tre i friidrott genom Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson. I Turin blev det hela sju guld, bl a i ishockey med legenden Mats Sundin i spetsen och i slalom genom Anja Pärson.

5. I november 2005 blev Angela Merkel Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Hon är också den första kansler i det enade Tyskland som kommer från forna DDR. Efter ett tvångsäktenskap med socialdemokratiska SPD 2005-2009 kunde Merkels CDU efter valet 2009 bilda regering med de tyska liberalerna.

6. Hösten 2005 bildades Capire Consulting AB av Dag Boman och yours truly. Efter drygt fyra års verksamhet kan vi se tillbaka på ett hundratal väl genomförda projekt med god lönsamhet. Företaget har dessutom fått in två nya delägare, Carin Magnusson och Anna Hedlin.

7. I riksdagsvalet 2006 kryssade sig Annie Johansson in som den yngsta ledamoten i Sveriges riksdag. Annie har gjord sig känd för sin frihetliga värnamoliberalism och har redan tagit plats såväl i debattens centrum som i ledningen för centerpartiets riksdagsgrupp.

8. I ett dramatiskt kval mot Häcken säkrade Brommapojkarnas herrlag i november 2006 sin första säsong i allsvenskan år 2007. Det första besöket i högsta divisionen blev bara ettårigt, men 2009 var BP tillbaka igen och hade denna gång säker marginal ovanför nedflyttningsstrecket.

9. Under 2007 gjorde då 19-åriga Amanda Jenssen från Lund ett sanslöst genombrott i Idol 2007. Hon fick svenska folket att gråta framför TV-brukarna då hon magiskt framförde Leonard Cohens Hallelujah. Sedan dess har Amanda kommit ut med två sensationellt bra Album, det senaste ”Happyland” 2009.

10. Under 2009 har den svenska riksdagen fattat beslut om världens mest ambitiösa klimatpolitik. Miljöminister Andreas Carlgren kan se tillbaka på tre år med stora miljöpolitiska framgångar. Det gäller inte minst den rekordartade ökningen av försäljning av miljöbilar, som blev en följd av regeringens miljöbilspremie.

De plågsamma barnen

Hyresgästföreningen har slagit till igen.

Nu har man hittat ett växande familjeproblem. Hemmaboende överåriga barn. Man ryser bara man tänker på det.

Sju av tio föräldrar vill att deras barn som inte längre är tonåringar ska dra iväg. Enligt säker källa, en undersökning av ett etablerat undersökningsinstitut.

Detta visar att "hela familjen påverkas av den landsomfattande bostadsbristen" säger Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen.

Man kan ju undra över vad som blir så hemskt med barnen när de fyllt tjugo år. Som inte hänt när barnen var, säg, sexton år. För då ville väl varken hyresgästföreningen eller sju av tio föräldrar bli av med ungarna?

• Har tjugoåringarna börjat lukta lite sämre? Eller mycket sämre?
• Äter barnen för mycket när de slutat vara tonåringar? Eller kanske fel mat?
• Vägrar de gå ut ur sovrummet när föräldrarna ska ha sex?
• Är de helt enkelt för så smarta och välartikulerade att diskussionerna blir för jobbiga?

Stackars, stackars föräldrar som får ha sina barn hemma några år extra. Det var ju inte detta de såg framför sig på BB.

Katt- och hundpassning - en ny del av välfärden!

Våra rika grannar i väst har ibland svårigheter att komma på hur de ska spendera alla rikedomar från oljan. Men kreativiteten är omfattande.

Den senaste debatten rör ersättning för kattpassning. Det är den socialdemokratiska fylkespolitikern Synnöve Söndergaard i nordliga Troms som vill ha ersättning för passning av katten Tommy när hon är på möte med fylkespolitikerna. Men den hårdhjärtade högerpolitikern Terje Olsen säger nej.

Totalt rör striden 720 norska kronor, och då ska vi ha i minnet att det motsvarar inte mindre än 862 svenska kronor i dagens penningvärde.

Här finns uppenbarligen en glugg i det norska och även det svenska välfärdssystemet. Ensamstående med katt är klart diskriminerade.

En rad principiella frågor reser sig.

• Ska ersättning ges för passning av katt kan det inte bara gälla politiker, utan rimligen alla förvärvsarbetande. Annars blir det en förmån enbart för den politiska klassen.

• Ersättningen bör inte bara omfatta katter, utan också andra djur som kan känna sig ensamma när husse eller matte är borta. Jag tänker framför allt på hundar, som är betydligt mer osjälvständiga än katter och ylar ömkligt efter en liten tids ensamhet.

• Frågan kan inte hanteras godtyckligt av varje arbetsgivare utan bör in i det allmänna försäkringssystemet och skötas av Försäkringskassan. Med tanke på hur professionellt och smidigt kassan skött sig i höst kan detta inte vara något problem.

• När katten eller hunden är sjuk ska man själv kunna vara hemma och ta hand om det stackars djuret. Vård av katt och hund i hemmet bör ges full ersättning, utan karensdag.

Detta vore väl en viktig reform för den rödgröna oppositionen som ett klart alternativ till den hårdhjärtade alliansregeringen?

Hussar och mattar i alla länder - förenen eder!

Nya bevingade ord?

Med anledning av vad som nyligen timat haver kan man spekulera i om klassiska bevingade ord kan komma att få en ny betydelse.

OBS! Nedanstående citat är konstruerade i bloggen, alltså icke autentiska.

En köpare! En köpare! Ett kungarike för en köpare!

Edward E. Whitacre, ordförande i GM:s styrelse

Att köpa. eller icke köpa, det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert inställt köp av bilar, än att riskera den egna plånboken.

Christian von Koenigsegg

Det är bättre att utskällas orätt än att använda skattepengar orätt.

Maud Olofsson

Han kom som ett lågtryck en decembermorgon och hade ett Capitoliumointresse i en svångrem runt midjan.

Andreas Carlgren, Köpenhamn, 18 december 2009

Jag har inget annat att erbjuda än tomma ord, nya möten, tårar och frustration.

Barack Obama

Rapporterna om alliansregeringens död är i hög grad överdrivna.

Fredrik Reinfeldt

Jag tror på opponerandets lust och regerandets obotliga ensamhet.

Mona Sahlin

Det har varit värre - och blivit bättre

Det är spännande med motgångar.

Oförmågan att komma fram till ett tillräckligt långtgående, konkret, bindande klimatavtal är främst ett globalt nederlag. För hela världens ledare.

Alla ledare, t ex i Kina, behöver inte möta folket i demokratiska val och försvara sina gärningar. Andra ledare, som i USA, är folkvalda, men ska balansera en kongress som har helt andra prioriteringar.

Det har redan börjat pekas ut syndabockar. Mer sån´t lär komma. Olika länder pekar på varandra. Här hemma kommer den rödgröna oppositionen inte att försitta några tillfällen att påvisa alliansregeringens tillkortakommanden på Köpenhamnsmötet.

Ordförande i EU och allting, ändå fick ni inte som ni ville. Pilutta er!

Samtidigt kommer beskedet att Saabs långa resa är över. GM har kastat in handduken. Inga seriösa köpare står i sikte. I Trollhättan råder förtvivlan och modstulenhet. Genast är de rödgröna framme och hugger näringsministern i bakhasorna.

Det här borde ni ha fixat mycket tidigare, med statliga pengar och allting. Pilutta er!

Detta eländescrescendo toppar en svartkantad symfoni av försäkringskasseproblem och brant nedåtrutschande opinionssiffror för regeringen. Alla vänsterkramande opinionsbildare gnuggar händerna av förtjusning. Regeringen Reinfeldt utmålas som lika utslagen som Eddie Machen blev av Ingemar Johansson 1958.

Men jag tycker inte alliansregeringen ska misströsta. Det finns de som haft det mycket, mycket värre. Och klarat biffen.

Ta bara Winston Churchill i juni 1940, strax före det avgörande slaget om Storbritannien. Nazityskland hade efter att ha ockuperat Polen, tecknat pakt med Sovjetunionen, ockuperat Norge, Danmark, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Ungern, Rumänien och Bulgarien hade slutit pakt med Tyskland.

Storbritannien var nästa mål. Britterna var ensamma. USA höll sig fortfarande utanför kriget.

Det var då Churchill höll ett av sina mest lysande tal till det brittiska folket, med bl a följande ord:

"Hitler knows that he will have to break us in this Island or lose the war. If we can stand up to him, all Europe may be free and the life of the world may move forward into broad, sunlit uplands. But if we fail, then the whole world, including the United States, including all that we have known and cared for, will sink into the abyss of a new Dark Age made more sinister, and perhaps more protracted, by the lights of perverted science.

Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves that if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years, men will still say, 'This was their finest hour.'

Inga jämförelser i övrigt med denna situation. Här är det ett vanligt, svenskt parlamentsval det handlar om, med demokratiska, anständiga huvudmotståndare. Men nog kan alliansregeringen klara detta.

Efter klimatetmötets kranka blekhet

Det är bara att bita ihop och se kall ut.

Kan vi finna en ny ton?

SCB:s höstliga partisympatimätning väcker många frågor. Enligt mätningen skulle Sverigedemokraterna, om det var val idag, få ca 5 % av rösterna och göra entré i den svenska riksdagen. På regional nivå visar mätningen att SD har nära 7 % i Skåne och över 8 % i Malmö.

Vad är det som håller på att hända? Kommer vi att få in ett främlingsfientligt parti vårt blågula parlament? Hur hanterar de främlingsvänliga partierna situationen?

Det är svårt att "ta debatten" med populistiska partier som svartmålar invandringen som vårt största samhällsproblem. Det visar erfarenheter bl a från Le Pens nationalister i Frankrike, Haiders österrikiska FPÖ och Kjaersgaards Dansk Folkeparti.

Det är lätt att hamna i fällan att de etablerade säger "Vi är Goda, Ni är Onda". "Vi är humanister, Ni är rasister". De invandringsovilliga blir outade, utskällda syndabockar. De blir dissade av etablissemanget.

Och det är inte bara Sverigedemokraternas företrädare som blir utfrusna. Många av de som funderar på att rösta på SD kan känna likadant.

Ser vi på senaste EU-valet så har SD:s väljarkår en tydlig profil. De får starkast stöd bland sjukskrivna, lågutbildade och arbetare. I konkurrens med Piratpartiets väljare har de som valde Sverigedemokraterna det lägsta förtroendet för svenska politiker och det demokratiska systemet.

Det handlar till stor del om personer som troligen känner ett utanförskap inför samhällssystemet. Och då kommer SD och erbjuder till synes enkla lösningar. Levererar myter om invandringen som roten till problem som arbetslöshet och brister i vård och omsorg.

Vi behöver en annan dialog som grundar sig på klara fakta och tydliga värderingar. Samtala om hur ett gott samhälle kan byggas utifrån ömsesidig tolerans och respekt. Visa hur migration och öppenhet bidragit till den välfärd som finns i Sverige. Lyssna på den oro som arbetslösa och sjukskrivna har inför framtiden. Bemöta skrönor och osanningar med sakliga argument.

Allt hårdare fördömanden av SD som parti riskerar att lyfta dem till nya höjder. Det vore ett nederlag för den svenska demokratin.

Så låt oss försöka hitta en ny samtalston.

Dagens Per Albin

"Makt är icke blott makt, utan också ansvar. En segrande demokrati får icke förgäta att verklig demokrati är hänsyn till alla, även till minoriteten. Makt får icke missbrukas ens av en majoritet. Övermodet är icke demokratiskt."

Hopp eller rädsla

Tänkaren Rosenberg skriver i Dagens Nyheter om "rädslans politik". Han utgår från Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga partier som bygger på rädsla.

Drivkraften i rädslans politik är inte siffror utan känslor, menar Rosenberg. Mot detta ställer han "hoppets politik". Som han personifierar med Barack Obama.

Jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Så mycket både i politiken och i förhållningssättet till nya företeelser överhuvudtaget bygger på rädslor. Många är rädda för muslimer och araber. Lite mindre rädda, men ändå på vår vakt mot östeuropeér. Och direkt skräckslagna inför den läskiga marknaden.

Varför inte låta valåret 2010 präglas av hoppets politik och en politisk debatt som lyfter fram nya möjligheter?

• Se hoppet och möjligheterna med att Sverige berikas av nya människor med kunskaper och erfarenheter från andra länder och kulturer.

• Se hoppet och möjligheterna med att fler kan starta nya företag och faktiskt tillåtas att tjäna lite pengar på detta.

• Se hoppet och möjligheterna med att låta fler entreprenörer komma in och skapa nya lösningar inom vård, omsorg och utbildning.

För hoppets politik gäller väl helheten - inte bara som motvikt till främlingsfientlighet?

Ständigt snävt klyftfokus

Den svenska avundsjukan håller inte bara i sig utan frodas och utvecklas alltmer.

De senaste pådrivarna i denna fråga är LO-utredarna Anna Fransson och Irene Wennmo, Dagens Nyheter och alla andra medier som hänger på.

Hänger på vadå? Den förskräckeliga nyheten om de vådligt ökande klyftorna mellan fattiga och rika i Sverige. "Skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt", braskar DN.

Vad är det då som har hänt? Vilka har fått det så mycket sämre? Vilka har blivit så mycket fattigare? Vid en läsning av artikeln visar det sig - ingen har blivit fattigare!

Men de fattigaste har bara fått en ökning av sina disponibla inkomster med 15 procent de senaste 16 åren. Och de rika har fått mycket mer ökning... Skandal !?!

Ser man på de senaste sex åren har förvärvsarbetandes inkomster ökar med 3,3 procent om året. Arbetare har fått lika mycket procentuell ökning som högre tjänstemän.

Men denna redovisning av verkligheten, att:

• Alla grupper av svenskar har fått det ekonomiskt bättre under 15 år
• De som arbetar har en snabb löneutveckling
• Arbetarnas inkomster har ökat lika snabbt som chefernas, och högre än flera tjänstemannagrupper

Denna redovisning kan naturligtvis vare sig röda LO eller vänsterjournalister glädja sig åt. För kan man hitta "klyftor" att hugga på och samtidigt hetsa lite mot alliansregeringen är detta mycket trevligare.

Hur var det han sa nu, Mundebo? "Sverige är det enda land där avundsjukan är starkare än sexualdriften".

Vad ska förbjudas härnäst?

Röda korsets hemland, Schweiz, har upphävt sin kollektiva stämma. Inga minareter här inte.

Jean-Marie Le Pen och Pia Kjaersgaard myser ikapp. Jimmie Åkesson gratulerar alplänningarna. Amnesty International och andra människorättsorganisationer är mindre glada.

Visst är det lätt att förstå att alla människor inte gillar minareter. De är ganska höga, bara en sån sak. Och så står de ihop med moskéer.

Vad jag hört så är folk som inte vill ha minareter rädda för islamisering. Eller muslimer i allmänhet. Man känner sina västerländska värden hotade. Värden som demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet.

Men om man nu vill värna dessa frihetsvärden - är det så smart att införa förbud mot byggnader som representerar en viss religion? Vad ska förbjudas härnäst? Synagogor?

Skall fler följa detta exempel, kan det snart vara dags att införa förebyggande förbud mot en möjlig schweizifiering av samhället. Schweiziska saker som är allmänt störande.

På förbudslistan kan omedelbart införas:

• Galande kitschiga gökur
• Eländigt starkt luktande Emmentalerostar
• Andra alpliga ostar med alltför stora hål som släpper igenom smöret
• Svåröppnade och halvfarliga arméknivar
• Hälsofarlig Tobleronechoklad som dessutom kan ställa till väldiga politiska problem - fråga bara Mona

Schweizifieringen är mycket oroande och måste snabbt få ett slut!

Vem är det som är feg?

Socialdemokratiska Aftonbladet har en ganska intressant ledarartikel idag.

Ledarskribenten kopplar ihop klimatmötet i Köpenhamn med beslutet att bygga Förbifart Stockholm. Vad man än tycker om själva förbifarten är detta rätt så logiskt att resonera om.

Men sen börjar man undra.

Den socialdemokratiska ledarskribenten hetsar mot Fredrik Reinfeldt för att "han säger ett i Kina och gör ett annat här hemma". Och något ljushuvud har kommit fram till den smaskiga rubriken "För feg för ett klimatbeslut". Illustrerat med statsministern. Som alltså är för feg.

Ett par små undringar.

• Hur kommer det sig att ledarskrivaren inte alls kommenterar socialdemokraternas inställning till Förbifarten? Sossarna har ju i årtionden drivit att denna kringfartsled ska byggas, ända sedan den hade helt andra namn som Västerleden. Tror skrivaren att man genom att gömma socialdemokraternas inställning kan få människor att glömma den?

• Hur kan skrivaren vara så säker på att det är "feghet" som gör att moderaterna, alliansen och Reinfeldt tycker som de tycker om Förbifarten? De kanske rent av är övertygade om att det är en bra trafiklösning?

• Vem är det som är feg? Den som försöker gömma det egna partiets linje - eller den som vågar stå för den?

Kvällens Puh

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting.

Dagens Stuart Mill

Det är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin.

Välkommen liberal kapplöpning

Folkpartiet har haft landsmöte och vill vässa den liberala profilen. Centerpartiet kommer med en rad liberala initiativ.

Nyligen har också Maria Wetterstrand på Newsmill välkomnat liberaler till Miljöpartiet. Detta avfärdas dock av Sanna Rayman i Svd som "en tom latteliberalism". Rayman tvivlar på att Miljöpartiets liberala sidor skulle kunna blomma ut i ett röd-grönt samarbete.

Det kan ligga en hel del i Sanna Raymans farhågor. Samtidigt är det ganska spännande att Miljöpartiet nu sällar sig till de som vill stå för liberala värden.

Efter murens 1989 fall skulle alla vara liberaler. Historien var slut. Men det tog inte lång tid förrän den vanliga retoriken om farorna med liberalism kom igång igen.

Nu kan det vara läge för en liberal kapplöpning inför valet 2010. Detta är i grunden något genuint positivt för det politiska klimatet.

Kan vi få en valdebatt som präglas av en övergripande liberal agenda?

Bra initiativ av Björling och Hatzigeorgiou

Kan vi vara på väg mot en diskussion om konsekvenserna av ett öppet eller slutet Sverige? En debattartikel i SvD idag av handelsminister Ewa Björling och nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou kan vara ett steg på väg.

Artikelförfattarna tar avstamp i de ekonomiska och handelspolitiska fördelarna med ett öppet invandringsklimat. De lyfter fram de unika kunskaper utlandsfödda har om bl a marknader, affärskultur, lagar, politik, religion och språk i andra länder.

Hatzigeorgiou har genomfört en studie som visar på sambanden mellan ökad invandring och stärkt utrikeshandel.

Initiativet är bra av flera skäl. Det viktigt att gå till offensiven i debatten om migration och integration. Många tar de fördelar Sverige har av att vara ett relativt öppet samhälle för givet. Men har svårt att se sambanden mellan öppenhet, handel och ekonomi.

Det är också klokt att avstå från de fruktlösa diskussionerna om vem som kommer att samarbeta minst med Sverigedemokraterna i olika hypotetiska situationer. Det behövs en debatt om vilka värden som står på spel om Sverige skulle välja att bli en mer sluten stat, oavsett om det skulle ske i samarbete med SD eller som en taktisk anpassning för att sno potentiella SD-väljare.

Att öppenheten för fler att komma till Sverige har positiva konsekvenser för ekonomi och handel behöver påvisas gång på gång. Samtidigt behövs ett tydligt samband mellan hårda fakta och grundläggande liberala värden som tolerans och individuella fri- och rättigheter.

Vem för nu facklan vidare?

Dagens Mandela

The greatest glory in living lies not in never falling, but in rising every time we fall.

Att leva är riskfyllt

Som så ofta har Malin Siwe en skarp analys av vår barnatro på att storstaten ska rädda oss från allt. I dagens Dagens Nyheter handlar det om brandvarnare.

För alla flerfamiljshus som byggts de senaste tio åren finns det brandvarnare enligt lag. I många kommuner finns förordningar om att det ska finnas i alla bostäder.

Och brandvarnarna finns. Men antalet döda i bränder har ändå ökat de senaste åren. Malin varnar för att vi invaggas i en falsk trygghet.

Detta är samma linje som David Eberhard är inne på, bl a i boken I trygghetsnarkomanernas land. Vi sätter vår tilltro att ständigt fler lagar, nya myndigheter och ytterligare regleringar ska rädda oss från allt ont.

Innerst inne är ändå de flesta medvetna om att livet är fullt av risker. Var och en av oss har ett personligt ansvar för att hantera riskerna.

Det känns tryggt (sic!) att det ändå finns kloka skribenter som påminner oss om lagarnas och statens ofullkomlighet.

Fritt efter Simone

On ne naît pas suedois, on le devient

Treo mot dödsångest

"SAW VI. Skräcken fortsätter." En slags rysarslaktorgie är biomonopolisten SF:s nya dragplåster i sin bioklubb. Tydligen lyckat eftersom det är tredje uppföljaren till ursprungsslakten.

Andra aktuella filmer är jordens undergång i "2012", kriminalitet i nya Beck, trippelmord i "Flickan som lekte med elden", blodtöstiga lik i "Zombieland" och blodsugande vampyrer i New Moon. Totalt ändå ovanligt liten andel rena våldsfilmer.

Ser vi på en vanlig kvälls TV-tablå döljer sig våldet och mördandet bakom många olika titlar och genrer. Vi har alla så kallade actionfilmer och ibland actionkomedier, där tio till tjugo människor lätt kan stryka med utan att det framställs som något märkvärdigt. Vi har kommisarie Barnaby, Morse och allt vad de heter som stryker runt för att hitta den onda människa som tar livet av människor i idyllen.

Vi har snillena på CSI i USA:s olika städer som jagar mördare med hjälp av avancerad teknik. Vi har riktigt bestialiska elakingar i thrillers och skräckfilmer.

Så här håller det på. Det säljer. Det går hem. Folket tittar. Gång på gång.

Underhållningsvåld fyller något slags tomrum hos oss. Och fyller dessutom antagligen något slags funktion.

Egentligen tror jag att det handlar om att fly från, och dämpa, vår dödsångest. Där verkar underhållningsvåldet ha en del att komma med.

Dels är det så långt från de flestas verklighet och vardag att vi kan drömma oss bort, ryckas med, tränga bort mer påtagliga personliga problem och otäcka tankar.

Dels kan vi hantera döden på ett lättsammare sätt i en actionfilm eller vilda västern som det var förr; det rör oss inte om de anonyma bifigurerna upphör att andas. Och tillsammans med hjältarna kan vi ta kontrollen över döden, bestämma vem och hur den ska drabba.

I de riktigt läbbiga slaktskräckisarna kan någon leva ut ångesten, fast bara på låtsas. Eller kanske leva sig in i mördarnas och torterarnas situation, få leka allsmäktig mot maktlösa offer.

Strömmarna till kyrkorna för att höra det trösterika evangelierna blir allt glesare. Boten mot dödsångesten finns inte där för så många. Istället känns det som en tvåtusen år gammal saga. Men vad hjälper den mig idag?

Färre och färre lyssnar till Matteus, Johannes, Paulus och de andra. Fler ser på Tarantino, Jack Bauer och Rapace.

Får det oss att må bättre?

Inrätta en syndabocksdag i november

November. Den grå depressionens tid för många. Så grå att folk redan börjat sätta ut adventsljusstakar i ren juleljusdesperation.

Vi behöver saker och ting som lyser upp. Vissa finner det i Sveriges gamla blodiga historia, och ägnar sig åt att fira stormaktsdoftande krigarkonungarna Gustav och Carolus. Detta passar dock inte alla.

Varför inte skapa en ny dag att fira just i gråa november? Jag har ett förslag: Syndabocksdagen. Låter det konstigt?

Så här tänker jag. Vi ägnar så himla mycket tid och kraft att finna syndabockar. Alltid ska någon "ställas till svars". Det kan vara en Borelius eller Rainer i politiken. En Barnevik eller Carendi i näringslivet. En Marion Jones eller Mülegg inom idrotten.

Det enda som letas flitigare än syndabockar är offer. Vi är alla offer, i alla fall blivande sådana, i den mediala logikens ögon. Men att ha en ny offerdag är nog lite svårsålt.

En syndabocksdag tror jag mer på. Då kan vi älta alla elaka syndabockar på en och samma dag. Ut med all kränkthet, vrede och förtörning under ett helt bockfrossande dygn.

Så kanske vi kan låta bli att söka syndabockar resten av året? Ha en lite mer positiv utgångspunkt? Tycka att det är OK om någon lyckats få det lite bättre än jag själv?

En fåfäng tanke, kanske. Men varför inte pröva? Någon gång mitt emellan krigarkonungarnas hyllningsdagar.

Den läskiga vinsten

Visst är det en smula märkligt.

Vi har snart haft ett år med en världsomfattande finanskris. Stora och små företag går på knäna. Några företag har gått omkull. Varsel har smattrat som hagelskurar. Arbetslösheten har dragit iväg rakt uppåt. Fackförbund har lanserat tjugoprocentiga lönesänkningar för att få behålla jobben.

I eldskrift har de röda siffrorna härjat i bokslut och kvartalsrapporter. Förluster, förluster, förluster. När ska detta få ett slut?

I detta läge ordnar Sveriges största parti en "jobbkongress". Välfunnet. Klokt. Behövligt. Men vad är det som många av ombud och debattörer ägnar sitt engagemang åt? Vad är det som utpekas som Det Stora Problemet?

Vinsten är det mörka hotet för många. Att några friskolor är så framgångsrika att de får ett överskott når verksamhetsåret är slut. Att ett antal företag i välfärdssektorn har svarta siffror på sista raden. Att företagens ägare kan få avkastning på de pengar de riskerar.

Nu ska den socialdemokratiska partiledningen ha all heder av att ha lyckats förhindra att kongressen körde huvudet helt i väggen. Annelie Hulthén och Ylva Johansson hanterade dessa känslofyllda frågor skickligt. Det blev inga vinstförbud eller nya stopplagar.

Ännu bättre vore att ge lite andra perspektiv på debatten om vinst. Några exempel.

• Många menar att utdelning till ägarna dränerar välfärden på resurser. "Varenda krona behövs i skolan och vården". Men vad är då goda utgifter respektive onda utgifter? Är det en god utgift om en läkare får en årslön på 600.000 kronor som offentliganställd, men en ond utgift om halva beloppet tas ut av samma person i form av utdelning? Ska fackföreningarna kunna driva krav om ökade löner för offentliganställda? Dessa pengar behövs väl bättre i verksamheten - för skolmat, läroböcker, läkemedel och högre personaltäthet - istället för att skolan och vården dräneras av löneökningar?

• Är det bättre med offentligt driven verksamhet som år efter år går med stora förluster, än privat driven verksamhet som genererar vinst på samma område? Om en entreprenör lyckas hitta lösningar som gör att kvaliteten ökar samtidigt som kostnaderna för skattebetalarna minskar - är detta ingenting värt?

• Och handen på hjärtat, hur många är beredda att avstå från de medicinska landvinningar vi fått del av genom det som vinstdrivande företag uträttat? Nya läkemedel som kan förlänga livet i decennier för kroniskt sjuka patienter. Utrustning för diagnos, operationer och annan behandling som möjliggör verkligt höjd livskvalitet. Är detta dåligt för att ägarna till företagen som tagit fram innovationerna fått utdelning på vinsten?

Själv lever jag gärna i ett samhälle där några vinner lite mer för att vi alla ska få det bättre.

Dagens Wassberg

Smärtgränsen? Den skiter jag i!

Frode lyfter perspektiven

Det är lågt att gnälla över TV-program, jag vet. Det är bättre att se det positiva. Men ändå.

Kanal 5 har lyckats hitta ett riktigt uselt lågvattenmärke i "Roast". Frenetiskt upprepande av könsord som om alla hade kollektivt Tourettes, pinsamt kiss- och bajslallande som barnen på dagis aldrig ens drabbats av och nedsättande förolämpningar om utseende, funktionshinder och etnisk bakgrund.

Tror inte det ens är kul för en Sverigedemokrat.

Schyffert & c:o brukar framhålla roastens gamla traditioner. Har därför kollat in lite gamla klipp på Youtube. Något helt annat. Visserligen stundtals småfånigt, men med en helt annan finess och respekt än femmans panel ens är i närheten av.

Utom en. Cecilia Frode. Hennes tankar om vad roastarna håller på med lyfte för en stund till en annan och betydligt mer uthärdlig nivå.

Ett smakprov:

"...det är väl det som är ståuppkomikerns problem.

- Ni lägger inte krut på innehållet, på materialet.

- Ni jagar hela tiden skratt.

- Ni vill ha dessa skrattsalvor. Innehållslösa skratt.

...En publik som skrattar behöver inte tycka att det är roligt, det dom hör.

- En publik som skrattar kan tycka att det är obehagligt.

- En publik som skrattar är nervös över det som sker på scen.

- En publik som skrattar är ofta en rädd publik, för ett skratt är en retning som oftast börjar av rädsla.

Så en skrattande publik är egentligen en publik som ropar på hjälp.

"Ha, ha, ha, ha, ta mig härifrån, ha, ha, ha, ha, hjälp mig, jag vill inte vara här"

Men ståuppkomikern, han famlar efter varje halmstrå att göra sig rolig över nå´t tråkigt. Men egentligen är det bara så att publiken och ståuppkomikern jagar upp varandra.

Så här ikväll har vi egentligen inte roligt. Vi är allesammans väldigt rädda. Rädda för att någon ska bli riktigt ledsen. Rädda för att någon ska göra bort sig riktigt ordentligt."

Att kunna se allt detta, formulera det så tydligt, och så ha modet att ställa sig som festförstörare och berätta detta mitt i den galopperande roasten, i ansiktet på de nervösa skrattberoende roastarna, det visar på mod och integritet.

BP mot nya allsvenska äventyr!

Helgens fotbollsresultat gick BP:s väg. Trots svårartad råtorsk mot Glenns son & C:0 är gapet ner till kval och nedflyttning nu fullständigt ointagligt. Brommapojkarna kommer att spela allsvensk fotboll även under 2010.

Hur är det möjligt? Vad har gjort att denna svårt nederlagstippade klubb från Stockholms västra förorter har kunnat klara konkurrensen från betydligt mer meriterade Hammarby, Djurgården och Örgryte?

Ett tydligt svar finns i den egna ungdomsfotbollen. Inget annat lag kan som BP varje år skaka fram supertalanger ur de egna leden. Jag behöver bara skriva Philip Haglund, en av allsvenskans bästa mittfältare. Man tycker nu han varit med i evigheter, men han är bara 22 år.

Andra som gått i BP-skolan är de tekniska underverken bröderna Miiko och Mauricio Albornoz och målvaktsfantomen Kristoffer Nordfeldt. Här behövs inga dyrköpta brassar. Behöver BP värva nytt sker det främst från Stockholmstrakten.

En annan viktig faktor är en stark målproduktion. Efter 28 omgångar har BP skyfflat in 30 baljor, betydligt mer än de tre bottenlagen, och bara tre mål mindre än AIK som leder serien. Philip Haglund, Olof Guterstam och Joakim Runnemo, som alla var med i den förra svängen i allsvenskan 2007, har tillsammans gjort 15 av målen.

Att starten på årets säsong gick riktigt bra är ytterligare en orsak till framgången. De rödsvarta var totaltaggade, koncentrerade och fick marginalerna med sig de första matcherna. Efter fem omgångar hade BP skrapat ihop tre segrar och totalt tio poäng, en tredjedel av poängskörden hittills.

Men det gäller också att ha en bred trupp för att klara en lång säsong. Under 2007 var de många skadorna en av flera orsaker till att BP trillade ur. Även i år har skadorna varit många och långa; Mikael Nilsson, Jon Persson och Andreas Eriksson är några av de nyckelspelare som varit borta under säsongen. Plus många kortare skador. Men truppen har hållit, och på de senaste sju matcherna har BP lyckats kamma hem tre segrar och hålla sig en bit ovan botten.

Nu finns goda förutsättningar för ännu bättre resultat nästa år!

Maria och Fredrik dansar

En angelägen och samtidigt ganska söt diskussion har satt igång om regeringsalternativen.

Scenariot är en väljarkår som drabbats av SD-smitta så till den grad att brun färg sipprat in i riksdagens kammare.

Vad ska hända om inget av de nu allt fastare formerade blocken får egen majoritet i riksdagen?

Björklund är som vanligt het och triggerhappy och vinkar åt Miljöpartiet; kom, kom, kom till oss i alliansen. Reinfeldt försöker haka på och bromsa samtidigt. Det är "naturligt att börja hos Miljöpartiet" om SD blir vågmästare, menar han. I nästa andetag är han dock inne på att det inte är fråga om något fastare samarbete eller ministerposter.

Miljöpartirören verkar inte särskilt intresserade vare sig före eller efter statsministerns dörrgläntande. Maria Wetterstrand gillar inte "halvhjärtade inviter med armbågen" och betonar att MP inte kommer att bli stödparti åt moderaterna.

Hon har tidigare varit inne på att C och Fp istället skulle skutta över till den rödgröna sidan. Ett mer fast samarbete mellan miljöpartiet och alliansen förbigår hon med tystnad.

Ett år före nästa val är detta givetvis inget annat än spekulationer och defensiva förpostfäktningar. Men några saker framstår som hyggligt tydliga.

• Trots den allt starkare tvåblocksbildningen finns företrädare för båda sidor som försiktigt flirtar med de andra. Det finns alltså politiskt klara möjligheter att ha ett annat samarbete än det man främst går till val på. Givetvis vill man ha ett samarbete på den egna hemmaplan, någon annan utgångspunkt vore underlig.

• Genom att öppna för samarbete med delar av det andra blocket signalerar man vidsynthet och statsmannaskap. Det gör de egna beskeden om att inte samarbeta med SD mer trovärdiga. Samtidigt lanserar man samarbetslösningar som man vet att de tilltänkta partners i nuläget inte är intresserade av. Tämligen riskfritt, alltså.

• Ingen av de tilltänkta tuvhopparna MP, FP eller C vill framstå som opålitlig i det egna lägret. Vi kan inte förvänta oss att någon av dessa partier ska deklarera en avsikt att som utbrytare samarbeta med det andra blocket för att hindra Åkessons vågmästarmakt.

Allt detta gäller nu, långt före valet. Efter riksdagsvalet 2010 är det ett helt annat, mycket skarpare läge, som vi inte vet något om idag.

En sak som vi vet är att samarbete mellan miljöpartiet och alliansen existerar och fungerar i en rad stora landsting och kommuner. Det finns inget som principiellt hindrar att det skulle fungera också på riksnivå. Men då måste nog Maria och Peter få ett par departement att sköta om.

Dagens Einstein

Den som aldrig har gjort ett misstag, har aldrig prövat något nytt

Panik stoppar inte SD

Det är ett tragikomiskt herrans liv runt Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson just nu. Aftonbladet har skapat en önskesits för SD, inte främst genom att publicera en debattartikel av Åkesson, utan på den lilla medieorkan man blåst igång runt artikeln.

I samma tidning och efterföljande dagar öses anklagelser och nedlåtande omdömen över Åkesson och SD på förtäckt nyhetsplats och på löpsedlar. Olika experter jagas upp för att hitta luckor i resonemanget så att bladet kan publicera "Fel, Fel, Fel, Fel, Fel!". Ledarna för riksdagspartierna hetsas i vem som kan ta mest avstånd från hur förfärlig artikeln, Åkesson och SD är, och de hänger till stor del med i detta race.

Och vips får Jimme Åkesson sitta och spela utstött i TV:s morgonsoffa.

"Ju mer buller och bång, desto bättre för Sverigedemokraterna, som statsvetaren Marie Demker så träffande uttrycker det.

Det känns som att sitta och läsa en illa skriven saga som passar SD perfekt.

- Titta, dom där människorna har röda näsor, hojtar den lilla vanartiga pojken. Jag tycker inte om dom som har röda näsor. Dom gör mig rädd. Jag vill att dom ska åka härifrån.

- Tyst med dig, skriker pappa. Det är inget fel på människor med röda näsor.

- Skäms på dig, ropar mamma. Näsorna är inte alls så röda, du har helt fel. Fel, Fel, Fel!

- Vet hut unge, mästrar skolfröken. Du får inte vara rädd!

I förra valet förde alliansen en mycket intressant debatt om utanförskapet och hur detta skulle kunna minskas. En genomtänkt diskussion som väckte människors engagemang på ett positivt sätt.

Många av de som redan röstat på SD har del av det utanförskap som diskuterats, visar bl a SVTs undersökning av väljarkåren i EU-valet. Lågt förtroende för politiker, många arbetslösa, sjukskrivna och lågutbildade fanns i SD:s väljarkår.

Utveckla debatten om hur utanförskapet kan minskas och hur fler kan bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Det är mycket bättre än att tävla i vem som är mest arg på Jimmie Åkesson.

Jamaica i Saarland - och i Sverige

Ett nytt politiskt samarbete ser dagens ljus. I den västliga tyska delstaten Saarland är Die Grünen (De gröna) på väg att bilda en koalition med de borgerliga partierna CDU och FDP. En innovativ lösning.

Det blev varken majoritet för borgerligt styre, koalition mellan socialdemokrater och gröna eller socialdemokrater, gröna och liberaler. Och Die Grünen i Saarland väljer bort ett samarbete där vänsterpartiet Die Linke, allierade med gamla östtyska kommunister, ingår.

Detta känns kanske långt borta från Sverige, där rikspolitikens två huvudalternativ alliansen och de rödgröna formerar sig mer och mer. Men det finns faktiskt en hel del samarbeten mellan alliansen och miljöpartiet också i svensk politik.

• I Skåne styr alliansen och miljöpartiet tillsammans i den s k "femklövern" sedan valet 2006. Den styrande femklövern har en gemensam hemsida i form av en blogg. Miljöpartiets regionråd Anders Åkesson är en drivande ordförande i folkhälsoberedningen.

• I Halland ingår miljöpartiet i den styrande majoriteten, trots att allianspartierna har stor majoritet på egen hand. Samtidigt finns klart samarbete med den socialdemokratiska oppositionen, t ex avseende Vårdval Halland.

• Den anrika staden Borås styrs sedan flera mandatperioder av en sexpartikonstellation med alliansen, miljöpartiet och det lokala partiet "Vägvalet".

• I Västerås styr den s k Västeråsalliansen med m, c, mp, fp och kd. Västeråsalliansen bildades redan före valet 2006. Miljöpartiets kommunalråd Anders Porswald är ordförande i miljö- och konsumentnämnden och tekniska nämnden.

• Landstinget i Västmanland styrs av allianspartierna, miljöpartiet och sjukvårdspartiet . Thomas Wihman är landstingsråd för miljöpartiet med särskilt ansvar för bl a miljö och folkhälsa.

Detta är några exempel på landsting och kommuner med ett sammantaget ganska stort befolkningsunderlag där alliansen och miljöpartiet hittat varandra. I ett antal frågor som rör klimat, valfrihet, friskolor, småföretagande och lokala lösningar borde det inte vara så förfärligt långt avstånd mellan alliansen och miljöpartiet.

Så vem vet vad som kan hända i riksdagen 2010 om inget av blocken vinner en självklar seger.

Att ha och inte ha

Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.

Nalle Puh

Bejaka invandringens möjligheter!

Nationer och gränser är något som människan har hittat på. Inom överskådlig tid kommer vi att få leva med dess för- och nackdelar. Utvecklingen av EU är dock ett tydligt exempel på hur de gamla nationsgränserna håller på att förlora sin roll.

Att människor flyttar från ett land till ett annat är en möjlighet för både enskilda individer, företag och nationer att utvecklas. Arbetskraftsinvandring kan ge nya livschanser till människor, ökad kompetens till företag och berika landet med både kultur och skattemedel.

Men det går alltid att fokusera på problemen. I en debattartikel presenterar idag professor Jan Ekberg en rapport till regeringen om arbetskraftsinvandring och de offentliga finanserna. Den slutsats han för fram är att invandrad arbetskraft kan påverka statens finanser positivt i viss utsträckning, men att påverkan är liten. DN har i vanlig ordning bidragit med en rubrik som inte speglar resultatet i artikeln...

Jag har inte hunnit läsa hela rapporten, utan bara artikeln än så länge, men som den presenteras tycks den bygga på ett ganska statiskt synsätt - och det enkla faktum att också invandrare åldras. Förutom de rent statistiska sambanden mellan antal invandrare, ålder, sysselsättningsgrad och skatteintäkter finns en rad andra faktorer som kan påverka effekterna av arbetskraftsinvandring.

En sådan är hur bilden av invandring i Sverige kan påverkas av att vi får ett större flöde av människor som kommer hit just för att arbeta. I andra länder, som Kanada, där man har betydligt större andel arbetskraftsinvandring, har man också lyckats med integrationen på ett annat sätt än i Sverige. Det är inte osannolikt att detta skulle minska den stigmatisering många svenskar med utländsk bakgrund får känna av på den svenska arbetsmarknaden.

Globaliseringsrådet har i sina rapporter framhållit ett antal möjligheter med ökad arbetskraftsinvandring. Philippe Legrain från London School of Economics menar att om man tittar snävt på effekterna för statens finanser missar man de bredare ekonomiska fördelarna som i själva verket bidrar till att finansiera välfärdsstaten.

I tankesmedjan Fores arbetar vi med att ta fram mer kunskap om möjligheterna med migration. En studie av ekonomen Howard Reed, chef för Landman Economics, visar att invandringen till Storbritannien inte pressar ned lönenivåerna, men däremot har en positiv effekt på sysselsättningen.

Det är bra att det kommer fram mer kunskap om vad ökad migration kan innebära. Men de rapporter som kommer fram behöver granskas kritiskt. Vi behöver inte vara rädda för att det kommer nya människor till Sverige. Det är en stor möjlighet - bejaka den!

Dagens Melker Melkersson

Denna dagen ett liv.

War or peace?

"I don't oppose all wars. What I am opposed to is a dumb war."

Barack Obama

Ge parkvägarna namn!

Stockholm, liksom andra städer, är fylld med gator. Självklart har gatorna namn som vi relaterar till och orienterar oss efter. Kungsgatan, Birger Jarlsgatan, Hantverkargatan, Bergsgatan, Bondegatan. Gatornas namn är en del av stadens identitet.

Men det finns en mängd andra småvägar, stråk, parkvägar som är helt namnlösa. Långt borta i Hässelby där jag bor dräller det av dem. Många barn kan ta dessa slingrande historier hemifrån till dagis eller skolan utan att behöva korsa en endaste bilväg.

Promenadvägarna är fria från buller, ofta omgivna av grönska och har ett lugnt tempo. Ofta är de ändå det snabbaste sättet att ta sig mellan olika delar av en stadsdel.

Men namnlösa är de. Och är man inte förtrogen med omgivningarna eller har bärbar GPS tillgänglig kan det bli svårt att orientera sig. Jag brukar ta en cykeltur till det närliggande Viksjö då och då, och kan bli helt lost i parkvägarnas onamnade värld.

Varför inte utlysa namntävlingar för att ge dessa blodomlopp i förorterna egna namn? Vilken möjlighet att skapa ett engagemang för en starkare lokal identitet.

Litteraturpristagaren - om statistiken får råda

I morgon ska Peter Englund för första gången kliva ut genom börssalens dörr och presentera årets nobelpristagare i litteratur. Spekulationerna är många. Amerikanska Joyce Carol Oates och israeliska Amos Oz toppar vadslagningsligorna.

Hur väljs då pristagaren ut? Ja, den litterära kvaliteten ska naturligtvis vara avgörande, men smaken är nu som... Hur många gånger man varit nominerad kan spela viss roll. Nobel har ett uttryckligt förbud mot att ta nationella eller politiska hänsyn, men även på Svenska Akademiens hemsida medger man att sådana hänsyn tas.

Jag har roat mig med att titta på hemvisten för litteraturpristagaren de senaste 10, 25 respektive 50 åren. En pristagare från Europa är det vanligaste vilket tidsperspektiv man än väljare. En europé har dock fått priset 7 av de senaste 10 åren, vilket rent statistiskt gör det mindre sannolikt att det blir en europé i år.

Särskilt britterna lär få det svårt. De har haft pristagare nästan vartannat år under 2000-talet. En viss kompensation för dålig utdelning tidigare?

USA hade en hyfsad andel för några decennier sedan, men har kammat noll på sistone. Senaste amerikanen var Toni Morrisson 1993. Kanske kan det vara god timing att låta en amerikan få priset i år, med Obama och allt - och kanske för att i efterhand lindra Horaces smädelser av den amerikanska kulturen förra året.

Afrika har fått fyra pris de senaste 25 åren, varav tre mellan 1986 och 1991 i ett liknande flow som britterna haft nyligen. Senaste var den mystiske Coetzee 2003, så denna kontinents statistiska chanser är svårbedömda. I så fall sägs algeriska Assia Djebar vara ett starkt namn.

Israel är ju ett spännande och kontroversiellt, samtidigt litet land, som endast fått ett delat pris de senaste 5o åren. Bör nog ligga bra till.

Det har varit pinsamt ont om kvinnliga pristagare rent generellt. Fem de senaste 25 åren och 2 de senaste tio åren. Helt fel ur ett genusperspektiv.

Så jag skulle inte bli förvånad om det blir en amerikansk kvinna - Joyce Carol Oates.

En visionär lämnar Stockholmspolitiken

Socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) lämnar Stockholms stadshus efter en mandatperiod. Det deklarerar han nu, inför moderaternas provval som föregår 2010 års allmänna val.

Ulf värvades till Stockholmspolitiken 2006 efter att ha varit finanskommunalråd i Strängnäs kommun föregående mandatperiod. Han hade då på sitt lågmälda sätt blåst in mer dynamik i den lite lugna Strängnäspolitiken.

Själv lärde jag känna Ulf på allvar under början och mitten av 1990-talet, då vi tillsammans drog gång "den borgerliga ekumeniken". Med Ulf som motor samlades halvunga moderater, centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och allmänt borgerligt och liberalt sinnade för idéutveckling.

Vi hade seminarier med öppen och frimodig debatt, mer djuplodande utbildningar, nätverksbyggande med näringsliv och andra beslutsfattare och författade lättlästa nyspanande rapporter. Oskyldigt, kan man tycka, men detta var i en tid när centerpartiets ordförande lämnat trepartiregeringen några månader innan valet 1994 och en tid senare startade en nära samverkan med socialdemokratin och Göran Persson.

Våra blågröna aktiviteter var inte sanktionerade från högsta orter, och vi fick ta emot en del spe från både den moderata bunkern och den inre centerkretsen. Men det var det värt.

Ulf, som aldrig väjt för snålblåsten, brydde sig inte så mycket om kritiken utan siktade lite längre i sitt tänkande och görande. 1997 var han en av upphovsmännen till det moderata manifestet "land för hoppfulla" där de liberala idéerna skruvades några extra snäpp. Klara idéer om bl a ökad konkurrens, minskade offentliga monopol och en helt ny integrationspolitik drev fram en ny debattstorm som den dåvarande moderata ledningen inte riktigt orkade med.

Nu har han blåst in friska vindar i Stockholmspolitiken under tre år och lovar att göra det i ytterligare ett år. Återstår att se vilket som blir nästa föremål för oväntad syresättning.

Bannlysning av fritänkare?

Aftonbladets ledarskribenter har det inte lätt. Något så farligt som en socialdemokratisk känd fritänkare i form av Thomas Bodström vågar exponera en egen idé. Det handlar om friskolors möjlighet att få ett ekonomiskt överskott.

Nu har Boström blivit intervjuad i Ekots lördagsintervju. Och ledarskribenten gör det mesta för att tolka, eller vantolka, hans svar. En modern svensk form av kremlologi*?

Bodström försöker förklara skillnaden mellan att plundra ett bolag och att dela ut en viss vinst till ägarna. Detta tolkar ledaren tvärtom.

Sedan frågar Aftonbladet sig vem som har påstått att vinst är något fult. Kanske det går att läsa sådana påståenden i den egna tidningen?

Att investmentbolag vill ha välskötta företag med god värdetillväxt istället för höga och snabba vinstutdelningar är heller inget som uppenbarats för den stolta kvällstidningen.

Vi får ingen beskrivning om vinsten i välfärdsföretag som friskolor egentligen är ett problem eller vad problemet i så fall består av. Huvudsyftet tycks vara att beskriva den förre socialdemokratiske justitieministern som en virrpanna. En avfälling. En dissident**?

* Kremlologi: Konsten av utifrån ofullständig information gissa sig till vad makthavarna i Kreml under Sovjettiden egentligen menade.

** Dissident: Någon som kritiserar den rådande ordningen men stannar kvar inom systemet.

Vad lockar i idrotten?

Efter en mycket trivsam helg, som grumlades i slutet av Simon Helg i Bajen som sänkte ärans och hjältarnas lag BP, har jag drabbats av grubblerier. Varför bryr jag mig, liksom många andra, så mycket om dessa männskouppfunna idrottslekar på en gräsmatta?

Hittills har jag kommit fram till en hel radda anledningar. Dessa är till stor del giltiga oavsett om man är aktiv utövare eller engagerad publik.

Lockelsen av det oförutsägbara

En fotbollsmatch, liksom de flesta andra idrottsevenemang, är från början ett oskrivet blad. När domaren blåser till start vet ingen hur det kommer att sluta. Den skyhöga favoriten kan falla igenom som i Emlis varggrop. En slumpartad händelse kan avgöra allt.

Precis som med kärleken och livet självt är en del av tjusningen att facit inte är skrivet på förhand.

Individuell frihet inom givna ramar

Fotboll har, liksom andra idrotter, klara regler som de flesta, utom otrygga huliganer, känner till och respekterar. Tiden för match är fastslagen, liksom planens storlek, hur många som får spela, vilka kroppsdelar som får beröra bollen och hur man ska uppträda mot motståndarlag och domare.

Dessa ramar gör att alla som vill, kan förstå och till fullo njuta av magin i de prestationer som toppidrottsmänniskorna visar upp. Den perfekt slagna 40-meterscrossbollen. Den fullständigt oväntade och avväpnande tvåfotsdribblingen. Den omöjliga räddningen som görs av en ensam och utsatt målvakt.

Gemensamma referensramar och samtalsämnen

Att se, eller spela, själva matchen är inte det enda man får som åskådare eller deltagare. Långt innan matchstart kan man börja fundera och spekulera över hur laget kommer att se ut, vilka chanserna är, vad som är ett rimligt resultat. Liksom analysen efteråt om varför det gick som det gick och hur de kunde och borde ha gått istället.

Och dessa funderingar är det fullt legitimt att dela med likasinnade. Smalltalk på en skön nivå.

Global upplevelse och förståelse

Man kan tycka att det kostar enorma pengar att arrangera OS, Fotbolls-VM och andra världsomfattande arrangemang. Men detta är tillfällen då världens medborgare samlas framför samma TV-bilder och ser länder och elitidrottare mötas i fredlig, öppen tävlan. Vi får en gemensam upplevelse utan att det är ett stort krig eller annan förödande katastrof som genomlidits.

I strävan efter en fredlig, rättvis välmående värld behövs gemensamma mötesplatser.

Osannolika klassresor

Idrotten bygger i grunden på en tydlig meritokrati. Du har ingen fördel av att ha vuxit upp med rika föräldrar i Äppelviken i förhållande till en invandrartjej eller invandrarkille från Rinkeby när du ska ta en plats i BP:s juniorlag. Det är viljan och inställningen på träning och match tillsammans med din talang och vad du faktiskt presterar som är avgörande.

För den som har gåvan, och orkar göra något med den kan detta leda till ett helt nytt liv. Klassresor som också kan inspirera andra och visa att allt är möjligt.

Acti labores jucundi

Utfört arbete är behagligt.

Honungslena visdomsord

Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Nalle Puh

Förlösande mål

Ibland är det skönare än annars att vara en hängiven fotbollssupporter. Som denna kylslagna septemberkväll. När Brommapojkarna gästas av Gefle på gröna Grimsta IP. Och till slut lyckas tråckla in bolluslingen.

Förutsättningarna var mycket klara. Efter en stark öppning på säsongen har nykomlingen BP börjat sladda i tabellen under sitt andra allsvenska år någonsin. Inför kvällen fanns inga lag mellan BP på trettonde plats och de tre olyckskamraterna Bajen, Djurgår´n och ÖIS som rumlar runt under kval- och nedflyttningsstreck.

I förra hemmamatchen mot djurgårdarna tappade rödsvarta BP allt. Inga uppspel, bara tjongande långbollar ut i ingenmansland. Bollen studsade då gång på gång som en flipperkula in bakom stackars Benny Lekström i BP-målet. Sedan blev det bortamatch mot sturska Elfsborg; en bättre insats, men likväl förlust.

Nu stundade allvaret. Vinst var vad som behövdes. Och BP började så bra, så bra. Lugnt och fint försvarsspel. God bollkontroll på kanterna och mittfältet. Rappa inlägg från kanterna. Och så en pigg 18-årig debutant längst fram, Nabil Bahoui, som snurrade runt i straffområdet.

Men det blev inget mål. Och efter en kvart började det fin-fina hemmaspelet diffundera ut i höstmörkret. Istället spottade Gefle upp sig. Pang - där satt ett hårt skott i stolpen. Oops - där nickade en egen försvarare i ribban. Hjälp - backarna och målvakten visste inte var de hade varann. Brommapojkarna klarade 0-0 med blotta förskräckelsen efter första halvlek.

Något måste ha hänt i omklädningsrummet. För ut efter pausvilan kom ett nyväckt modigt BP-lag och gick till anfall omedelbart. Den levande legenden, medicinmannen Guterstam drog på ett skott som Hugosson i Gefles mål inte kunde hålla. Ute vid vänster kortlinje får unge Nabil tag på lädret, skickar in det förbi målvakten och alla andra längs mållinjen så lyckosamt att det nosar sig fram till bortre stolpen och lättjefullt rullar in. 1-0 och den tappra skara som letat sig till matchen jublar så hararna får spatt inne i Grimstaskogen.

Resten av matchen blir att mer ett oorganiserat sparkande, med lite chanser hit och dit. Till slut vinner BP med det enda målet, härligt orättvist efter alla matcher där laget spelat så bra men ändå har torskat.

Nu är det åtta poängs marginal till kvalplatsen med fem matcher kvar att spela. Det kan gå vägen...

Churchill strax före läggdags

En vis man gör inte alla misstag själv - han ger även andra en chans.

Liberal seger i Tyskland

Allt tyder på att EU:s största land och Sveriges viktigaste handelspartner, Tyskland, kommer att få en ny borgerlig regering. Nyckeln till denna förnyelse är en stark framgång för Tysklands liberala parti, FDP.

Förbundskansler Angela Merkel (CDU) tvingades in i en "stor koalition" med socialdemokratiska SPD efter förra valet till förbundsdagen 2005 sedan andra dörrar var stängda. De gröna ville inte styra med CDU, liberalerna sa nej till SPD och ingen ville samregera med uppstickaren Die Linke som har en tung ryggsäck kvar från det gamla östtyska kommunistpartiet.

I gårdagens val straffade väljarna framför allt socialdemokratiska SPD som föll igenom totalt och tappade över 11 procent jämfört med valet 2005 och landar på 23 procent av rösterna. Angela Merkels Union bestående av CSU från Bayern och CDU från resten av Tyskland backade mer beskedligt, med ca 1,5 procent till 33,8 procent, vilket ändå är ett unikt lågt valresultat för detta statsbärande parti.

Men genom liberala FDP:s stora framgångar finns alltså förutsättningar för en borgerlig allians även i Tyskland. De tyska liberalerna, som historiskt har legat på mellan 5 och 10 procent av rösterna, fick nu under Guido Westerwelles ledning ett rekordresultat med 14,6 procent av väljarnas stöd.

Liberala FDP driver bl a frågor om bra villkor för företagande och sänkta skatter med den klassiska parollen "Ihre arbeit muss sich wieder lohnen" - det ska löna sig att arbeta. Men även frågor om öppenhet och integritet står högt på FDP:s agenda och kan bli en knäckfråga i regeringsförhandlingarna. Liberalerna är kritiska till de lagar om ökad övervakning av medborgarna som införts i "kriget mot terrorismen".

Att integritetsfrågorna är stora även i Tyskland visas av att Piratpartiet ställde upp och fick 2 procent av rösterna vilket motsvarar ca 845.000 väljare i det stora landet.

FDP kommer också att vilja ha en annan inriktning på insatserna mot den ekonomiska krisen och har bl a pläderat för åtgärder som premierar mer grön teknik.

Kan det vara en bra idé för de svenska liberala partierna C och FP att studera FDP:s framgångsrecept?

Kvällens Kirkegaard

Subjektiviteten är sanningen.

Comeback för Marit?

Marit Arnstad kan göra comeback i den norska regeringen. I alla fall om det norska senterpartiets fylkeslag (länsorganisationer) får bestämma.

Det norska valet innebar att den sittande Ap-Sp-SV-regeringen fick förnyad övervikt i Stortinget. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gick framåt, medan Socialistisk Venstre (SV) backade ungefär lika mycket. Senterpartiet fick i stort oförändrat stöd, vilket gör att man nu är jämnstora med SV.

Inom Sp ifrågasätts nu om det försvagade SV:s ledare Kristin Halvorsen ska kunna sitta kvar som finansminister. Detta är en post som flera inom Sp skulle kunna tänka sig att lägga beslag på, liksom miljöministerposten som också innehas av SV. Och ett av de namn som nu förs fram är alltså Marit Arnstad.

Marit är en karismatisk kvinna som inte är rädd för att sticka ut hakan. Hon har en lång politisk karriär bakom sig alltsedan hos satt i ledningen för norska senterungdommen under 1980-talet. Jag träffade henne ett antal gånger i det dåvarande nordiska centerungdomsutbytet, och det märktes tydligt att hon hade kvaliteter som skulle kunna föra henne långt i politiken.

I sentrumregeringen som leddes av Kjell Magne Bondevik var Marit energi- och oljeminister 1997-2000. Sedan dess har hon haft en rad framträdande positioner inom det norska näringslivet.

Med Marit Arnstad åter i Norges styre kommer det att hända saker, var så säker.

Inte mer än 2 grader

En mycket angelägen kampanj har startat inför det globala klimatmötet i Köpenhamn, kallat 2 grader. Jag har skrivit under uppropet, vilket innebär att jag stöder:

• Ett globalt klimatavtal
• Alla världens länder deltar
• Temperaturen får öka högst två grader
• Säkerställ de fattiga ländernas rätt till utveckling

Bakom kampanjen står bl a Rädda Barnen, Röda korset, Det Naturliga Steget, Studieförbundet Vuxenskolan och Centerpartiet.

Stöd kampanjen du också!

Omedveten (?) självkritik av Rosenberg

Man ska anstränga sig för att vara positiv, det håller jag starkt på. Ändå måste man tillåta sig att vara kritisk då och då. För utan tvivel är man inte klok, som gamle fine Tage sa.

Så när jag idag läser Göran Rosenberg i DN (vars texter annars brukar få mig att oja lite lite lätt) så kan jag faktiskt hålla med om en hel del. Inte just att det är en stor kris för kapitalismen, men att den döljs av PR-konsulter. Inte heller att samhällsklimatet var så mycket renare och sannare 1968.

Men Rosenberg har hittat en viktig kärna i dagens samhällsklimat som han uttrycker väldigt väl.

"I ett samhälle där armador av professionella verklighetsproducenter verkar för att just deras verklighet ska synas för var och en, är det annars lätt hänt att ingen får syn på den verklighet som förenar oss alla. I så måtto är mediesamhället och dess aktörer ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte."

Så sant. Och kolumnisten och journalisten Göran Rosenberg är en del av detta växande hinder.

Ett 20-årigt ärr i Europa

Denna höst kan Europa fira 20-års frihet från en fasansfull uppdelning. Hösten 1989 föll såväl Berlinmuren som flera av de kommunistiska diktaturregimer som hållit ett järngrepp över befolkningen.

För oss som var tonåringar och blev politiskt medvetna på 1970-talet var detta något ofattbart. Sovjetunionens och kommunismens dominans över halva Europa togs av många som självklart. Det ansågs naivt och av många, även i demokratiska partier, farligt att ifrågasätta denna ordning. I Finland fanns porträtt på Lenin på väggen i de finska moderaternas (samlingspartiets) högkvarter.

På 1970- och 80-talen var jag aktiv i centerns ungdomsförbund. Med Håkan Larsson (sedermera riksdagsledamot) som pådrivare startade vi ett utbyte med ZMW, den enda tillåtna politiska icke-kommunistiska organisationen i Polen. När vi besökte Polen var vi ständigt övervakade. En oppositionell vi lyckades träffa skrev vad han egentligen ville säga på små lappar "Quiet, microphones..."

Det uppror som startades vid Leninvarvet i Gdansk i Polen 1981 slockande aldrig helt trots regimens repressiva tillslag, utan fortsatte att sprida sig i östeuropa. Michail Gorbatjovs tillträde och reformer under slagorden "Glasnost" (öppenhet) och "Perestrojka" (förändring) var en viktig förutsättning.

1989 började allt gå mycket snabbt. 80.000 demonstranter krävde demokrati i en demonstration i Budapest i mars. Jag var själv i Budapest 1 maj 1989 och det fanns inga röda fanor så långt ögat nådde. Däremot ungerska, och amerikanska. En Adidasbutik hade fått tillstånd att öppna och det var minst en halv kilometers kö dit - trots att folket knappt hade några pengar. I juni klipptes stängslet mellan Österrike och Ungern upp - av utrikesministrarna.

I dåvarande DDR tillltog demonstrationerna. I oktober samlades 70.000 människor i Leipzig och sjöng "We are the people". I början av november var det en miljon människor som demonstrerade på Berlin Alexanderplatz. Hoenecker hade avgått som diktator i DDR. Kommunistpartiet var handlingsförlamat.

Den 9 november föll slutligen Berlinmuren. Gorbatjov och Sovjetunionen lät det hända. Inga trupper. Inga stridsvagnar. Det östtyska folket fick sin frihet efter mer än 50 års kommunistiskt och nazistiskt förtryck. Och de röda käglorna fortsatte att falla i hela östra Europa.

Det finns mycket att fira denna höst. Mirakel kan inträffa. Mirakel, som bygger på människans outplånliga strävan efter frihet.

Dagens Bill

Everbody counts, everybody deserves a chance, everbody has a responsible role to play and we all do better when we work together.

William Jefferson Clinton

Obamas ljumma klimatarbete

Det tornar upp sig inför Köpenhamn i december. EU och Sverige driver på för ett nytt, ambitiöst klimatavtal. USA är det stora osäkra kortet. Obama talar som vanligt vackra ord men har än så länge inte mycket konkret att komma med.

Varför händer ingenting mer från Obamas och USA:s sida? Jag tror det finns flera orsaker.

• Andra frågor högre på Obamas To-Do-List

Barack Obama lägger nu stort krut på att få till stånd en ny sjukvårdsreform i USA. Motståndet är hårt, och han svarar med samma mynt. Men det är inte alls säkert att han lyckas. Vid sidan av sjukvårdsfrågorna står dessutom ekonomin och utrikeskriser som Afghanistan och Mellanöstern högt på agendan.

• Klimatfattig politisk debatt

Klimatfrågan spelar inte alls samma roll i den politiska debatten i USA som i Sverige och Europa. Massmedia fokuserar mer på sjukvård, ekonomi, arbetslöshet och utrikesfrågor. En intressant artikel av John B Judis i The New Republic visar hur förtroendesiffrorna för såväl Obama som tidigare amerikanska presidenter hänger nära ihop med arbetslöshetens utveckling.

• Otydlig klimatagenda

Inför presidentvalet lyfte Obama fram miljö- och klimatfrågorna i högre grad än t ex John McCain. Men han var inte lika tydlig som Hillary Clinton, som klart deklarerade att hon ville ha ett nytt globalt klimatavtal efter Kyoto. Obama hänföll då som nu mer åt fina formuleringar.

• Bristande inrikespolitiskt ledarskap

Den amerikanska kongressen kan inte alls styras från regeringen som den svenska partitrogna riksdagen. Varje ledamot behöver övertygas individuellt. Detta är en av de saker man måste greja om man ska kunna bli framgångsrik som amerikansk president. Här har Obama stora problem i flera frågor.

Och med andra frågor än klimatet i fokus, en oklar klimatagenda och en skakigt ledarskap är det högst osäkert vad Obama kommer att kunna leverera inför Köpenhamn.

Rädslan för det främmande

I ett tidigare inlägg efterlyste jag att Sverigedemokraternas värderingar lyftes fram i ljuset, då jag är övertygad om att de inte delas av de allra flesta svenskar. En kommentar undrade då varför jag inte själv gör detta.

Så här kommer ett framlyftande, från SD:s invandringspolitiska program, antaget av deras riksårsmöte 2007.

För det första kan man snabbt konstatera att programmet bygger på att den svenska nationella identiteten är utgångspunkten, inte alla alla människor är lika mycket värda: "...en alltför stor invandring på ett allvarligt sätt kommit att hota den svenska nationella identiteten..."

Andra människors ursprung och identitet ska däremot bekämpas, enligt SD. Programmet tar avstånd från "mångkulturalism" och vill inte att "främmande kulturer" ska få jämställas med "ursprungskulturen", dvs den blågula svenska. Sverigedemokraterna vänder sig emot att uppmuntra invandrare att "behålla, eller förstärka, sina ursprungliga identiteter".

Ursprung och identitet är alltså mycket bra när de gäller infödda svenskar, men ska bekämpas eller till och med utplånas för inflyttade.

När de gäller religion och friskolor finns samma syn på att svensk västerländsk religion ska främjas, men annan religion ska bekämpas: "...statligt och kommunalt stöd ska endast utgå till friskolor som vilar på judeo-kristen grund..."

Och när det gäller vad som får byggas påminner Sverigedemokraternas formuleringar om hur totalitära regimer brukar uttrycka sig: "Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition främmande arkitektur skall få byggas."

Detta är alltså ett av Sverigedemokraternas många olika program som förespråkar:

• Bekämpa främmande kulturer, för de hotar den nationella identiteten
• Invandrare ska inte behålla sitt ursprung och sin egen identitet
• Andra religioner ska diskrimineras i förhållande till kristendom
• Byggnadsförbud för andra religiösa byggnader än kyrkor

Ställ frågor till Sverigedemokraterna om hur de kan försvara detta. Stick hål på deras svartmålande av andra människor än svenskar som farliga främlingar!

Medias offersymfoni fortsätter

Så har regeringens sista samlade budget för denna mandatperiod presenterats. Mest väsen blev det denna gång om bristen på respekt för talmannen och den heliga plenisalen. Ajabaja Borg som kommunicerar direkt med folket.

Men sedan kör gammelmedia på med det traditionella konceptet: "Vem vinner och vem förlorar". Utan Rickard Sjöberg, men ändå. Huvudstadens nyhetsdrake ojar sig öppet över att det inte verkar finnas några riktigt utsatta förlorare i budgeten. "Årets budget innebär egentligen inga direkta förseningar för några enskilda grupper" konstaterar reportern Sven Grundberg en smula uppgivet.

Men skam den som ger sig. Rubriken "Vinnare och förlorare i höstbudgeten" var ju säkert redan satt. Så här gäller det att leta upp förlorare. Givetvis från en synbarligen opartisk källa. Det går säkert att hitta någon som vill peka ut förlorare i tidningen om man ringer runt.

Och se! Här kommer Ingela Gabrielsson, privatekonomisk rådgivare på Nordea, ut som objektiv samhällsekonomisk expert och granskar förlorarpotentialen i budgeten. De som i störst utsträckning drabbas av den här budgeten är de som inte nämns i budgeten, menar hon.

Detta visar sig enligt Gabrielssons och Grundbergs gemensamma (?) tolkning vara de arbetslösa, vars ekonomiska situation försämrades 2007 (!). Det är visserligen ett par år sedan, men old bad news är ändå bättre än no bad news. Och de har inte fått någon synbar förbättring i denna budget.

Frågan är hur Gabirelsson och Grundberg kan veta att arbetslösa inte kan få ökade möjligheter att faktiskt få arbete med de åtgärder som nämns i budgeten? Om det blir ett ökat privatekonomiskt utrymme för många människor, brukar inte detta spä på efterfrågan och generera fler jobb...?

Sedan hittar Grundberg de sjukskrivna, som enligt honom inte omfattas "i någon större utsträckning" av budgeten. Fast han får ta tillbaka det i nästa stycke, där han medger ett höjt bostadstillägg på upp till 6.600 kronor per år.

Lite magert blev det allt på förlorarsidan. Men rubriken blev ju bra, och man kunde fläska till med "Förlorarna Borg talar tyst om".

Och var inte oroliga, snart kommer massmedias apostlar med fler förlorare vi kan antingen identifiera oss med eller tycka synd om. För när man ska sälja prenumerationer och lösnummer är vi alla presumtiva offer på de illasinnade beslutsfattarnas altare.

Norska vinnare utan väljarmajoritet

Den borgerliga norska oppositionen fick större folkligt stöd än den sittande rödgröna regeringen. Men regeringspartierna knep fler mandat och kan styra vidare.

Så ser det i alla fall ut nu på tisdagsmorgonen när 99,9 % av rösterna till Stortingsvalet var räknade.

I den regerande vänsterkoalitionen var det Jens Stoltenbergs Arbeiderparti (s) som gick framåt, medan Socialistisk Venstreparti backade lika mycket, med knappt 3 procent. Sammantaget står A-Sp-SV-partierna kvar på knappt 48 procent och tappade ett mandat, fick totalt 86 mandat.

Bland de fyra oppositionspartierna var det Höyre som reste sig något efter sitt förra katastrofval, fick drygt 17 procent och 7 nya mandat. Även Fremskrittspartiet ökade något och gjorde sitt bästa Stortingsval någonsin med 22,9 procent av rösterna.

Liberala Venstre föll dock igenom totalt, tappade två procent och samtliga mandat utom två från Oslo och Akershus ("Oslos län"). Partiledaren Lars Sponheim åker ut ur Stortinget. I norska stortingsvalet krävs fyra procent av rösterna för att få utjämningsmandat, därför kan en mindre procentuell tillbakagång slå så hårt. Å andra sidan hade Venstre inte fått några mandat alls med det svenska systemet, då det finns en fyraprocentsspärr i valet till den svenska riksdagen.

Totalt fick de fyra borgerliga oppositionspartierna ca 49,5 procent, mer än 1,5 procent över regeringspartierna. Men samtidigt tre mandat färre, 83 mandat.

Valdeltagandet sjönk till 73,7 procent, en låg siffra om man jämför med senaste svenska riksdagsvalet år 2006 då 81,9 procent av väljarna gick till valurnorna.

Återstår att se hur de rödgröna i Norge förvaltar sin minoritetsmajoritet.

Rumsrena kommunister?

Varför ifrågasätter ingen socialdemokraternas organiserade samarbete med gamla bekännande kommunister?

När det gäller Sverigedemokraterna så är journalistkåren frenetiskt aktiva i själva samarbetsfrågan. Om deras politik skriver man inte lika mycket. Däremot dissikeras i vilken grad andra politiska partier kan garantera att inget samarbete ska ske med SD.

Detta väcker åtminstone två funderingar.

Den ena frågan är om varför det inte sker samma ifrågasättande av samarbete med ett parti där ledande företrädare under årtionden har bekänt sig till den kommunistiska ideologin. Som har hyllat kommunistiska diktaturer, där politiskt fritt tänkande varit förbjudet, och miljontals människor mist livet i arbetsläger, utrensningar, mord och förföljelser.

I Tyskland avhåller sig fortfarande socialdemokraterna för att samarbeta med vänsterpartiet Die Linke i det kommande valet till förbundsdagen. I östra Tyskland har Die Linke rakt nedstigande rötter till det gamla styrande kommunistpartiet i DDR.

Den andra frågan är om när det ska ske en granskning av vilka värderingar som olika politiska partier egentligen står för. Lyfter man fram Sverigedemokraternas värderingar i ljuset så framträder en människosyn som jag är övertygad om att mycket få svenskar delar.

Den samarbetsdebatt som nu avspeglas riskerar att framställa SD som hunsad underdog, vilket tyvärr kan väcka en del sympatiröster. Samtidigt slipper gamla kommunister helt och hållet att stå till svars för vad deras ideologi fått för konsekvenser.

Bättre med Joan än Tom på morgonen

Hemligheten med att ha ett privatliv är att inte svara på alltför många frågor om det.

Joan Collins

Dricksa mera!

Dricks har, så länge jag kan minnas, aldrig varit en stor sak i Sverige. I alla fall jämfört med andra länder, både i syd och väst. Och kanske öst?

Nu håller det dessutom på att försvinna alltmer. Vem ger en taxichaffis dricks nuförtiden? Eller en frisös?

Servitriser kan fortfarande få lite dricks ibland, om sällskapet är tillräckligt muntert. Men det är inte givet. Och det tycks mig som om det dricksas allt mindre även i andra europeiska länder.

Själv tycker jag det är en trevlig tradition att ge en extra peng för bra, personlig service. Ett synbart tecken på uppskattning för att någon anstränger sig. Självvalt, utanför den i förväg upptryckta prislistan.

Men alla kanske inte har råd? Kanske inte, och då är det naturligtvis helt i sin ordning att låta bli. Men kostar man på sig 400 spänn för en taxi kanske man också kan slanta upp några extra tior just då. Om det är motiverat.

Så jag har en liten smygkampanj för dricks. Gärna där det är minst väntat.

Ge din hårskulptör lite extra om du är riktigt nöjd efter nästa klippning. Så ska du se nå ´n som skiner upp. Och nästa gång kommer du att få en snyggare look än alla L´Orealmodeller ihop. Because you´re worth it!

38 miljarder, första, andra...

Den alliansledda regeringen tillkännager idag att kommuner och landsting får ytterligare 10 miljarder år 2010. Totalt har 38 miljarder tillförts under mandatperioden.

Då är det de rödgrönas tur? Får vi ytterligare 20 miljarder? Eller kanske 30?

Moderata väljare för friare arbetsmarknad

86 % av den moderata väljarkåren vill förnya LAS, visar en undersökning som företagarna publicerat.

Hyfsat hög andel.

Bära stat

I en tid när överhetsskeptiska piratpartister och miljöagitatörer skördar stora framgångar hos Sveriges ungdom, väljer vår statsminister en helt annan strategi.

Nationalstaten ska inte bara omhuldas, skyddas och skötas. Den ska nu tydligt bäras fram. Av Reinfeldt, Borg, Schlingmann och alla de andra. Och detta på ett sätt som vi inte sett sedan Erlanders dagar.

Högt över Stockholms siluetter kommer vi att få se Rosenbad, Riksrevisionen och Socialstyrelsen gunga fram på moderata starka armar. I söder kommer Boverket att börja stiga mot skyn. Och på vandringsleder och stigar runt om i landet kan vi betrakta hur flitliga moderater kånkar på delar av Naturvårdsverket, Sveaskog och Skogsstyrelsen.

Hoppas att det finns andra i alliansen som har lite tid för medborgarna medan moderaterna bär omkring på staten...

Mera Norden!

Den reflekterande Peter Wolodarski har en alldeles utmärkt kolumn i söndagens DN med rubriken "Varför struntar vi i norden"?

Han konstaterar att kunskapen om vad som händer i våra grannländer Norge, Finland och Danmark är mycket låg. Varför har inga medier rapporterat om t ex Morten Messerschmidt i Dansk Folkeparti och hans märkliga framgångssaga? Varför skrivs och sägs det nästan ingenting om partifinansieringsskandalen i Finland?

Wolodarski konstaterar att kunskapen om Sverige är långt högre i grannländerna än vice versa - till del för att de har journalister på plats som kan rapportera. Detta saknar Sverige till stor del.

Svenska medier brister här i ansvar, alltifrån dagspressen till public service. Hoppas Wolodarski kan börja med att göra intryck på redaktionsledningen på Dagens Nyheter...

Lite Thatcher på morgonkvisten

"It pays to know the enemy - not least because at some time you may have the opportunity to turn him into a friend. "

Med rätt att inte fördöma

Är det nå´n som kan föreställa sig att en svensk regering skulle begära att Israels regerings skulle fördöma en artikel i en israelisk tidning?

Rosenbergs självpåtagna skygglappar

Dagens Nyheters "opinionssidor" med diverse kända kolumnister är verkligen ett forum för vitt skilda verklighetsuppfattningar.

Å ena sidan har man engagerat Hans Bergström som häromsistens skrev en artikel om vikten av att tillåta vinstdrivande företag i välfärdssektorn - för att det förbättrar välfärden för de som behöver den. "Att förbjuda vinst i företag är detsamma som att slå ihjäl dem", citerar Bergström professor Richard B Saltman och fortsätter "Konsumentmakt och etableringsrätt är två sidor av samma sak. Utan etableringsrätt, rätten att erbjuda alternativ, finns inte friheten att välja."

Å andra sidan har Göran Rosenberg ett återkommande utrymme på samma sidor i den oberoende liberala nyhetsdraken, men med föga liberala budskap. I onsdags var han åter på krigsstigen mot mångfald och alternativ inom hälso- och sjukvården.

Rosenberg är skicklig på att exploatera en utbredd oro för att människor som gör ett bra jobb tjänar pengar på detta. Artikeln innehåller dessutom ett antal teoretiska resonemang som har lite med den faktiska verkligheten att göra.

När de gäller köerna i vården menar Rosenberg att "köerna kan bara avskaffas om tillgången på vård styrs av efterfrågan, men i ett offentligt och solidariskt finansierat vårdsystem är det inte efterfrågan som styr utan behovet." Var finns bevisen för detta? Sverige har onekligen ett offentligt finansierat vårdsystem och det finns problem med köer. Men det finns också otal exempel på köer som kraftigt har kortats, genom att ge andra incitament till landsting, sjukhus och läkare än förut.

Helt enkelt: Det gamla planstyrda systemet innebar att man fick mer pengar till sjukhuset eller kliniken ju längre köer man kunde visa upp. De lösningar som nu utvecklas betyder att sjukhusen och klinikerna istället belönas för om de faktiskt lyckas utföra de operationer och andra behandlingar som människor behöver, utan långa väntetider och med hög kvalitet. Detta fungerar!

I dessa förkortningar av plågsamt långa väntetider i onödigt långa vårdköer spelar kompetenta, vinstdrivande vårdföretag en viktig roll.

Rosenberg målar upp en verklighet där alternativen antingen är att tillgången på vård helt ska styras av läkare (medicinska bedömningar) och politiker (prioriteringar) eller av "enskilda plånböcker". Att det finns behov av en ökad patientmakt som inte styrs av hur rik man är, och att det faktiskt är möjligt att låta patienterna få denna makt, låtsas Rosenberg inte om.

Dessutom hävdar Rosenberg att vårdkostnaderna inte kommer att sänkas när vinstdrivande företag engageras, "snarare tvärtom". Men de studier som gjorts på effekterna av att upphandla och konkurrenspröva vård och andra välfärdstjänster (jag har själv studerat ett stort antal) visar att kostnaderna sänks med i storleksordningen 10 % första gången verksamheten prövas i konkurrens.

Det byggs upp en hel del ineffektivitet i de stora offentliga systemen, och de offentliga aktörerna mår bara bra av konkurrens och alternativ.

Sedan kan det ju vara så att den andel av samhällets resurser som går till vård och omsorg skulle öka om patienter och andra personer som behöver omsorg får mer att säga till om. Men det är knappast de vinstdrivande företagens fel.

Jag tror vi behöver betydligt mer av god, personlig vård av hög kvalitet utan lång väntan än andra prylar som den ökade ekonomiska tillväxten kan förse oss med.

Finns det lite stolhet kvar

Nä nu kände jag bara att det är svårt dags för Pugh. Från Ett steg till.

Dom säger att för varenda natt som går blir världen sämre.
Och då säger jag, att de é väl bra för då kan vi göra´n bättre.
Varenda land som inte man har skådat har man skövlat
då säger jag att de é inte bra för det känns som sot i ögat

Å om vi alla tar i, i, i. Om vi alla tar i, i, i.
Om vi alla tar… Och om det finns lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring

Sluta tjata, lägg av å gnata, å gör nåt sjyst istället.

Det pratas vitt och brett om ditt och datt i tal och visor
Vi har smutsat ner, vi har bara fel, det är bara skam och nesor
Och det är nog sant, och det är nog bra, att vi snackar om problemen.
Men dom är till för att lösas, vart går det hän, om vi sitter still på stenen.

Låt oss alla ta i, i, i. ja låt oss alla ta i, i, i. Låt oss alla ta… Och om det finns lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring

Sluta tjata, lägg av å gnata, va positiv istället!

Är klyftor höjden av ondska?

En kort ordvits om den förre statsministern Erlander säger mycket om den svenska mentaliteten. Socialdemokraten Erlander skulle ha fått frågan. " Varför äter du så små clementiner, när det finns stora apelsiner?" Hans svar: "Vi socialdemokrater vill ju minska klyftorna..."

Visst finns det problem med klyftor, men är klyftor det värsta som finns?

Tittar vi på världsfattigdomen, så handlar FN:s milleniemål om att halvera den absoluta fattigdomen, dvs de personer som lever på under en amerikansk dollar om dagen. Enligt världsbanken har antalet absolut fattiga minskat med ca en halv miljard sedan början av 1980-talet.

Men många debattörer, t ex inom det svenska biståndsorganet SIDA, föredrar att tala om relativ fattigdom. Det vill säga att fokusera på att skillnaderna mellan rika och fattiga har ökat, både inom och mellan länder.

Samma sak gäller inom Sverige. Rädda Barnen ger varje år ut rapporter om barnfattigdomen i Sverige. Den senaste rapporten, för 2008, visar att fattigdomssiffran är den lägsta sedan mätningarna började. Men denna glädjande utveckling vill man inte uppmärksamma. Istället oroar man sig för att klyftorna mellan fattiga och rika barnfamiljer ökar.

Så håller det på, på område efter område. Klyftor och inkomstskillnader är i skottgluggen. Att allt fler får det ekonomiskt bättre låtsas man inte om.

Men säg mig; om tio personer tjänar 15.000 i månaden under ett år, och tio år senare tjänar åtta av dem 25.000 i månaden och två av dem 75.000 i månaden, är det då en bra eller dålig utveckling? Alla har fått det klart bättre ekonomiskt, men klyftorna har samtidigt ökat dramatiskt.

Antiklyftdebatten bortser dessutom från drivkraften att kunna få det bättre ekonomiskt genom att göra extra insatser, anstränga sig ytterligare, helt enkelt jobba lite mer. Och att detta ofta bidrar till att även andra får det bättre. Det blir fler jobb när småföretag växer och behöver anställa fler. Samtidigt blir onekligen företagsägarna rikare.

Tyvärr lär nog klyftperspektivet vara förhärskande ett långt tag framöver. Wigforss ord från 1928 ekar över Sverige: "Fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla".

Dagens Kirkegaard

Valet i sig är avgörande för personlighetens innehåll. Genom valet fördjupas hon, och när hon inte väljer, förtvinar hon.

Blågrön röra i Norge

Oppositionens ledning över den rödgröna regeringen ökar stadigt. I en mätning i fredags tappar arbeiderpartiet 3,7 %. Blir detta verklighet skulle Stortinget få 91 representanter från oppositionspartierna Fremskrittspartiet(Frp), Höyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. De nuvarande tre regeringspartierna skulle stanna på 78 mandat.

Klang och jubel bland den borgerliga oppositionen då? Icke. Man är gravt oeniga. Frp har större uppslutning än de andra tre borgerliga partierna tillsammans. I det nordligaste fylket Finnmark är man nu större än det socialdemokratiska arbeiderpartiet.

Höyreledaren Erna Solberg går till upprepade attacker mot det högerpopulistiska Frp och dess ledare Siv Jensen. Det liberala Venstres ledare Lars Sponheim avvisar kategoriskt regeringssamarbete med Frp eller en Frp-regering. Detta håller dock Höyre öppet för.

Höyre vill få fram en ny ansökan till EU. Frp passar i denna fråga. Kristelig Folkeparti håller generellt en låg profil i dessa frågor.

Det kan bli en riktig röra i Norge om opinionsläget håller i sig...