Senvinternatten

Senvinternattens köld är mild, 
inga studenter syns stimma.
Stämningen känns mera lugn än vild, 
strax innan midnattstimma.
Molnen bäddar vår himmel in, 
snön liknar inte alls porslin,
snön klafsar vit på marken. 
Står det någon i parken?

Står där någon vid busshållplats, 
mörk mot den glasade kuren?
väntar på SL:s röda seglats, 
väntar på sista turen,
tittar mot centrum, så tomt och kalt, 
tycker att kvällsvädret är rätt svalt,
börjar stillsamt att muttra, 
ryggraden vill nu huttra.

Letar efter sitt månadskort, 
rotar i plånbok och fickor
tänker högt "Vad har jag nu gjort", 
hittar blott mynt och brickor
Bussen kommer med väldigt fart, 
"Nu vill jag hem så väldigt snart",
men kan inte färden betala, 
tankarna börjar mala.

Går till kåken han kommit från, 
knackar försynt på dörren
känner sig som ett ärkefån, 
men hinner ej vända förrän;
kompisen öppnar med emfas, 
bjuder på mjölk i IKEA-glas
rotar fram lite lakan, 
kliar sig hastigt på hakan.

Går till fönstret och stirrar ut, 
ser på gatlyktans strålar,
känner sig svag och stark och slut, 
står liksom halvt på nålar
In kommer då en kelsjuk katt, 
laddad som hundratjugo watt,
Börjar att högljutt spinna, 
sent efter midnattstimma.

Tyst han smyger sig runt att se 
kompisfamiljen som slaggar,
frugan är ljuv som en magisk fe, 
helt utan törnen och taggar;
polaren snarkar som en häst, 
för några timmar sen var det fest,
strax ska vår hjälte sova, 
det är hans bästa gåva.

Senvinternattens köld är mild, 
inga studenter syns stimma.
Stämningen känns mera lugn än vild, 
lågt efter midnattstimma.
Molnen bäddar vår himmel in, 
snön liknar inte alls porslin,
snön klafsar vit på marken. 
Ingen är kvar i parken.