måndag 30 november 2009

Vad ska förbjudas härnäst?

Röda korsets hemland, Schweiz, har upphävt sin kollektiva stämma. Inga minareter här inte.

Jean-Marie Le Pen och Pia Kjaersgaard myser ikapp. Jimmie Åkesson gratulerar alplänningarna. Amnesty International och andra människorättsorganisationer är mindre glada.

Visst är det lätt att förstå att alla människor inte gillar minareter. De är ganska höga, bara en sån sak. Och så står de ihop med moskéer.

Vad jag hört så är folk som inte vill ha minareter rädda för islamisering. Eller muslimer i allmänhet. Man känner sina västerländska värden hotade. Värden som demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet.

Men om man nu vill värna dessa frihetsvärden - är det så smart att införa förbud mot byggnader som representerar en viss religion? Vad ska förbjudas härnäst? Synagogor?

Skall fler följa detta exempel, kan det snart vara dags att införa förebyggande förbud mot en möjlig schweizifiering av samhället. Schweiziska saker som är allmänt störande.

På förbudslistan kan omedelbart införas:
  • Galande kitschiga gökur
  • Eländigt starkt luktande Emmentalerostar
  • Andra alpliga ostar med alltför stora hål som släpper igenom smöret
  • Svåröppnade och halvfarliga arméknivar
  • Hälsofarlig Tobleronechoklad som dessutom kan ställa till väldiga politiska problem - fråga bara Mona
Schweizifieringen är mycket oroande och måste snabbt få ett slut!

Vem är det som är feg?

Socialdemokratiska Aftonbladet har en ganska intressant ledarartikel idag.

Ledarskribenten kopplar ihop klimatmötet i Köpenhamn med beslutet att bygga Förbifart Stockholm. Vad man än tycker om själva förbifarten är detta rätt så logiskt att resonera om.

Men sen börjar man undra.

Den socialdemokratiska ledarskribenten hetsar mot Fredrik Reinfeldt för att "han säger ett i Kina och gör ett annat här hemma". Och något ljushuvud har kommit fram till den smaskiga rubriken "För feg för ett klimatbeslut". Illustrerat med statsministern. Som alltså är för feg.

Ett par små undringar.
  • Hur kommer det sig att ledarskrivaren inte alls kommenterar socialdemokraternas inställning till Förbifarten? Sossarna har ju i årtionden drivit att denna kringfartsled ska byggas, ända sedan den hade helt andra namn som Västerleden. Tror skrivaren att man genom att gömma socialdemokraternas inställning kan få människor att glömma den?
  • Hur kan skrivaren vara så säker på att det är "feghet" som gör att moderaterna, alliansen och Reinfeldt tycker som de tycker om Förbifarten? De kanske rent av är övertygade om att det är en bra trafiklösning?
  • Vem är det som är feg? Den som försöker gömma det egna partiets linje - eller den som vågar stå för den?

Kvällens Puh

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting.

tisdag 24 november 2009

Dagens Stuart Mill

Det är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin.

måndag 23 november 2009

Välkommen liberal kapplöpning

Folkpartiet har haft landsmöte och vill vässa den liberala profilen. Centerpartiet kommer med en rad liberala initiativ.

Nyligen har också Maria Wetterstrand på Newsmill välkomnat liberaler till Miljöpartiet. Detta avfärdas dock av Sanna Rayman i Svd som "en tom latteliberalism". Rayman tvivlar på att Miljöpartiets liberala sidor skulle kunna blomma ut i ett röd-grönt samarbete.

Det kan ligga en hel del i Sanna Raymans farhågor. Samtidigt är det ganska spännande att Miljöpartiet nu sällar sig till de som vill stå för liberala värden.

Efter murens 1989 fall skulle alla vara liberaler. Historien var slut. Men det tog inte lång tid förrän den vanliga retoriken om farorna med liberalism kom igång igen.

Nu kan det vara läge för en liberal kapplöpning inför valet 2010. Detta är i grunden något genuint positivt för det politiska klimatet.

Kan vi få en valdebatt som präglas av en övergripande liberal agenda?

Bra initiativ av Björling och Hatzigeorgiou

Kan vi vara på väg mot en diskussion om konsekvenserna av ett öppet eller slutet Sverige? En debattartikel i SvD idag av handelsminister Ewa Björling och nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou kan vara ett steg på väg.

Artikelförfattarna tar avstamp i de ekonomiska och handelspolitiska fördelarna med ett öppet invandringsklimat. De lyfter fram de unika kunskaper utlandsfödda har om bl a marknader, affärskultur, lagar, politik, religion och språk i andra länder.

Hatzigeorgiou har genomfört en studie som visar på sambanden mellan ökad invandring och stärkt utrikeshandel.

Initiativet är bra av flera skäl. Det viktigt att gå till offensiven i debatten om migration och integration. Många tar de fördelar Sverige har av att vara ett relativt öppet samhälle för givet. Men har svårt att se sambanden mellan öppenhet, handel och ekonomi.

Det är också klokt att avstå från de fruktlösa diskussionerna om vem som kommer att samarbeta minst med Sverigedemokraterna i olika hypotetiska situationer. Det behövs en debatt om vilka värden som står på spel om Sverige skulle välja att bli en mer sluten stat, oavsett om det skulle ske i samarbete med SD eller som en taktisk anpassning för att sno potentiella SD-väljare.

Att öppenheten för fler att komma till Sverige har positiva konsekvenser för ekonomi och handel behöver påvisas gång på gång. Samtidigt behövs ett tydligt samband mellan hårda fakta och grundläggande liberala värden som tolerans och individuella fri- och rättigheter.

Vem för nu facklan vidare?

torsdag 12 november 2009

Dagens Mandela

The greatest glory in living lies not in never falling, but in rising every time we fall.

onsdag 11 november 2009

Att leva är riskfyllt

Som så ofta har Malin Siwe en skarp analys av vår barnatro på att storstaten ska rädda oss från allt. I dagens Dagens Nyheter handlar det om brandvarnare.

För alla flerfamiljshus som byggts de senaste tio åren finns det brandvarnare enligt lag. I många kommuner finns förordningar om att det ska finnas i alla bostäder.

Och brandvarnarna finns. Men antalet döda i bränder har ändå ökat de senaste åren. Malin varnar för att vi invaggas i en falsk trygghet.

Detta är samma linje som David Eberhard är inne på, bl a i boken I trygghetsnarkomanernas land. Vi sätter vår tilltro att ständigt fler lagar, nya myndigheter och ytterligare regleringar ska rädda oss från allt ont.

Innerst inne är ändå de flesta medvetna om att livet är fullt av risker. Var och en av oss har ett personligt ansvar för att hantera riskerna.

Det känns tryggt (sic!) att det ändå finns kloka skribenter som påminner oss om lagarnas och statens ofullkomlighet.

tisdag 10 november 2009

Fritt efter Simone

On ne naît pas suedois, on le devient

måndag 9 november 2009

Treo mot dödsångest

"SAW VI. Skräcken fortsätter." En slags rysarslaktorgie är biomonopolisten SF:s nya dragplåster i sin bioklubb. Tydligen lyckat eftersom det är tredje uppföljaren till ursprungsslakten.

Andra aktuella filmer är jordens undergång i "2012", kriminalitet i nya Beck, trippelmord i "Flickan som lekte med elden", blodtöstiga lik i "Zombieland" och blodsugande vampyrer i New Moon. Totalt ändå ovanligt liten andel rena våldsfilmer.

Ser vi på en vanlig kvälls TV-tablå döljer sig våldet och mördandet bakom många olika titlar och genrer. Vi har alla så kallade actionfilmer och ibland actionkomedier, där tio till tjugo människor lätt kan stryka med utan att det framställs som något märkvärdigt. Vi har kommisarie Barnaby, Morse och allt vad de heter som stryker runt för att hitta den onda människa som tar livet av människor i idyllen.

Vi har snillena på CSI i USA:s olika städer som jagar mördare med hjälp av avancerad teknik. Vi har riktigt bestialiska elakingar i thrillers och skräckfilmer.

Så här håller det på. Det säljer. Det går hem. Folket tittar. Gång på gång.

Underhållningsvåld fyller något slags tomrum hos oss. Och fyller dessutom antagligen något slags funktion.

Egentligen tror jag att det handlar om att fly från, och dämpa, vår dödsångest. Där verkar underhållningsvåldet ha en del att komma med.

Dels är det så långt från de flestas verklighet och vardag att vi kan drömma oss bort, ryckas med, tränga bort mer påtagliga personliga problem och otäcka tankar.

Dels kan vi hantera döden på ett lättsammare sätt i en actionfilm eller vilda västern som det var förr; det rör oss inte om de anonyma bifigurerna upphör att andas. Och tillsammans med hjältarna kan vi ta kontrollen över döden, bestämma vem och hur den ska drabba.

I de riktigt läbbiga slaktskräckisarna kan någon leva ut ångesten, fast bara på låtsas. Eller kanske leva sig in i mördarnas och torterarnas situation, få leka allsmäktig mot maktlösa offer.

Strömmarna till kyrkorna för att höra det trösterika evangelierna blir allt glesare. Boten mot dödsångesten finns inte där för så många. Istället känns det som en tvåtusen år gammal saga. Men vad hjälper den mig idag?

Färre och färre lyssnar till Matteus, Johannes, Paulus och de andra. Fler ser på Tarantino, Jack Bauer och Rapace.

Får det oss att må bättre?

torsdag 5 november 2009

Inrätta en syndabocksdag i november

November. Den grå depressionens tid för många. Så grå att folk redan börjat sätta ut adventsljusstakar i ren juleljusdesperation.

Vi behöver saker och ting som lyser upp. Vissa finner det i Sveriges gamla blodiga historia, och ägnar sig åt att fira stormaktsdoftande krigarkonungarna Gustav och Carolus. Detta passar dock inte alla.

Varför inte skapa en ny dag att fira just i gråa november? Jag har ett förslag: Syndabocksdagen. Låter det konstigt?

Så här tänker jag. Vi ägnar så himla mycket tid och kraft att finna syndabockar. Alltid ska någon "ställas till svars". Det kan vara en Borelius eller Rainer i politiken. En Barnevik eller Carendi i näringslivet. En Marion Jones eller Mülegg inom idrotten.

Det enda som letas flitigare än syndabockar är offer. Vi är alla offer, i alla fall blivande sådana, i den mediala logikens ögon. Men att ha en ny offerdag är nog lite svårsålt.

En syndabocksdag tror jag mer på. Då kan vi älta alla elaka syndabockar på en och samma dag. Ut med all kränkthet, vrede och förtörning under ett helt bockfrossande dygn.

Så kanske vi kan låta bli att söka syndabockar resten av året? Ha en lite mer positiv utgångspunkt? Tycka att det är OK om någon lyckats få det lite bättre än jag själv?

En fåfäng tanke, kanske. Men varför inte pröva? Någon gång mitt emellan krigarkonungarnas hyllningsdagar.

tisdag 3 november 2009

Den läskiga vinsten

Visst är det en smula märkligt.

Vi har snart haft ett år med en världsomfattande finanskris. Stora och små företag går på knäna. Några företag har gått omkull. Varsel har smattrat som hagelskurar. Arbetslösheten har dragit iväg rakt uppåt. Fackförbund har lanserat tjugoprocentiga lönesänkningar för att få behålla jobben.

I eldskrift har de röda siffrorna härjat i bokslut och kvartalsrapporter. Förluster, förluster, förluster. När ska detta få ett slut?

I detta läge ordnar Sveriges största parti en "jobbkongress". Välfunnet. Klokt. Behövligt. Men vad är det som många av ombud och debattörer ägnar sitt engagemang åt? Vad är det som utpekas som Det Stora Problemet?

Vinsten är det mörka hotet för många. Att några friskolor är så framgångsrika att de får ett överskott når verksamhetsåret är slut. Att ett antal företag i välfärdssektorn har svarta siffror på sista raden. Att företagens ägare kan få avkastning på de pengar de riskerar.

Nu ska den socialdemokratiska partiledningen ha all heder av att ha lyckats förhindra att kongressen körde huvudet helt i väggen. Annelie Hulthén och Ylva Johansson hanterade dessa känslofyllda frågor skickligt. Det blev inga vinstförbud eller nya stopplagar.

Ännu bättre vore att ge lite andra perspektiv på debatten om vinst. Några exempel.
  • Många menar att utdelning till ägarna dränerar välfärden på resurser. "Varenda krona behövs i skolan och vården". Men vad är då goda utgifter respektive onda utgifter? Är det en god utgift om en läkare får en årslön på 600.000 kronor som offentliganställd, men en ond utgift om halva beloppet tas ut av samma person i form av utdelning? Ska fackföreningarna kunna driva krav om ökade löner för offentliganställda? Dessa pengar behövs väl bättre i verksamheten - för skolmat, läroböcker, läkemedel och högre personaltäthet - istället för att skolan och vården dräneras av löneökningar?
  • Är det bättre med offentligt driven verksamhet som år efter år går med stora förluster, än privat driven verksamhet som genererar vinst på samma område? Om en entreprenör lyckas hitta lösningar som gör att kvaliteten ökar samtidigt som kostnaderna för skattebetalarna minskar - är detta ingenting värt?
  • Och handen på hjärtat, hur många är beredda att avstå från de medicinska landvinningar vi fått del av genom det som vinstdrivande företag uträttat? Nya läkemedel som kan förlänga livet i decennier för kroniskt sjuka patienter. Utrustning för diagnos, operationer och annan behandling som möjliggör verkligt höjd livskvalitet. Är detta dåligt för att ägarna till företagen som tagit fram innovationerna fått utdelning på vinsten?
Själv lever jag gärna i ett samhälle där några vinner lite mer för att vi alla ska få det bättre.

Dagens Wassberg

Smärtgränsen? Den skiter jag i!