Att leva är riskfyllt

Som så ofta har Malin Siwe en skarp analys av vår barnatro på att storstaten ska rädda oss från allt. I dagens Dagens Nyheter handlar det om brandvarnare.

För alla flerfamiljshus som byggts de senaste tio åren finns det brandvarnare enligt lag. I många kommuner finns förordningar om att det ska finnas i alla bostäder.

Och brandvarnarna finns. Men antalet döda i bränder har ändå ökat de senaste åren. Malin varnar för att vi invaggas i en falsk trygghet.

Detta är samma linje som David Eberhard är inne på, bl a i boken I trygghetsnarkomanernas land. Vi sätter vår tilltro att ständigt fler lagar, nya myndigheter och ytterligare regleringar ska rädda oss från allt ont.

Innerst inne är ändå de flesta medvetna om att livet är fullt av risker. Var och en av oss har ett personligt ansvar för att hantera riskerna.

Det känns tryggt (sic!) att det ändå finns kloka skribenter som påminner oss om lagarnas och statens ofullkomlighet.

Fritt efter Simone

On ne naît pas suedois, on le devient

Treo mot dödsångest

"SAW VI. Skräcken fortsätter." En slags rysarslaktorgie är biomonopolisten SF:s nya dragplåster i sin bioklubb. Tydligen lyckat eftersom det är tredje uppföljaren till ursprungsslakten.

Andra aktuella filmer är jordens undergång i "2012", kriminalitet i nya Beck, trippelmord i "Flickan som lekte med elden", blodtöstiga lik i "Zombieland" och blodsugande vampyrer i New Moon. Totalt ändå ovanligt liten andel rena våldsfilmer.

Ser vi på en vanlig kvälls TV-tablå döljer sig våldet och mördandet bakom många olika titlar och genrer. Vi har alla så kallade actionfilmer och ibland actionkomedier, där tio till tjugo människor lätt kan stryka med utan att det framställs som något märkvärdigt. Vi har kommisarie Barnaby, Morse och allt vad de heter som stryker runt för att hitta den onda människa som tar livet av människor i idyllen.

Vi har snillena på CSI i USA:s olika städer som jagar mördare med hjälp av avancerad teknik. Vi har riktigt bestialiska elakingar i thrillers och skräckfilmer.

Så här håller det på. Det säljer. Det går hem. Folket tittar. Gång på gång.

Underhållningsvåld fyller något slags tomrum hos oss. Och fyller dessutom antagligen något slags funktion.

Egentligen tror jag att det handlar om att fly från, och dämpa, vår dödsångest. Där verkar underhållningsvåldet ha en del att komma med.

Dels är det så långt från de flestas verklighet och vardag att vi kan drömma oss bort, ryckas med, tränga bort mer påtagliga personliga problem och otäcka tankar.

Dels kan vi hantera döden på ett lättsammare sätt i en actionfilm eller vilda västern som det var förr; det rör oss inte om de anonyma bifigurerna upphör att andas. Och tillsammans med hjältarna kan vi ta kontrollen över döden, bestämma vem och hur den ska drabba.

I de riktigt läbbiga slaktskräckisarna kan någon leva ut ångesten, fast bara på låtsas. Eller kanske leva sig in i mördarnas och torterarnas situation, få leka allsmäktig mot maktlösa offer.

Strömmarna till kyrkorna för att höra det trösterika evangelierna blir allt glesare. Boten mot dödsångesten finns inte där för så många. Istället känns det som en tvåtusen år gammal saga. Men vad hjälper den mig idag?

Färre och färre lyssnar till Matteus, Johannes, Paulus och de andra. Fler ser på Tarantino, Jack Bauer och Rapace.

Får det oss att må bättre?

Inrätta en syndabocksdag i november

November. Den grå depressionens tid för många. Så grå att folk redan börjat sätta ut adventsljusstakar i ren juleljusdesperation.

Vi behöver saker och ting som lyser upp. Vissa finner det i Sveriges gamla blodiga historia, och ägnar sig åt att fira stormaktsdoftande krigarkonungarna Gustav och Carolus. Detta passar dock inte alla.

Varför inte skapa en ny dag att fira just i gråa november? Jag har ett förslag: Syndabocksdagen. Låter det konstigt?

Så här tänker jag. Vi ägnar så himla mycket tid och kraft att finna syndabockar. Alltid ska någon "ställas till svars". Det kan vara en Borelius eller Rainer i politiken. En Barnevik eller Carendi i näringslivet. En Marion Jones eller Mülegg inom idrotten.

Det enda som letas flitigare än syndabockar är offer. Vi är alla offer, i alla fall blivande sådana, i den mediala logikens ögon. Men att ha en ny offerdag är nog lite svårsålt.

En syndabocksdag tror jag mer på. Då kan vi älta alla elaka syndabockar på en och samma dag. Ut med all kränkthet, vrede och förtörning under ett helt bockfrossande dygn.

Så kanske vi kan låta bli att söka syndabockar resten av året? Ha en lite mer positiv utgångspunkt? Tycka att det är OK om någon lyckats få det lite bättre än jag själv?

En fåfäng tanke, kanske. Men varför inte pröva? Någon gång mitt emellan krigarkonungarnas hyllningsdagar.

Den läskiga vinsten

Visst är det en smula märkligt.

Vi har snart haft ett år med en världsomfattande finanskris. Stora och små företag går på knäna. Några företag har gått omkull. Varsel har smattrat som hagelskurar. Arbetslösheten har dragit iväg rakt uppåt. Fackförbund har lanserat tjugoprocentiga lönesänkningar för att få behålla jobben.

I eldskrift har de röda siffrorna härjat i bokslut och kvartalsrapporter. Förluster, förluster, förluster. När ska detta få ett slut?

I detta läge ordnar Sveriges största parti en "jobbkongress". Välfunnet. Klokt. Behövligt. Men vad är det som många av ombud och debattörer ägnar sitt engagemang åt? Vad är det som utpekas som Det Stora Problemet?

Vinsten är det mörka hotet för många. Att några friskolor är så framgångsrika att de får ett överskott når verksamhetsåret är slut. Att ett antal företag i välfärdssektorn har svarta siffror på sista raden. Att företagens ägare kan få avkastning på de pengar de riskerar.

Nu ska den socialdemokratiska partiledningen ha all heder av att ha lyckats förhindra att kongressen körde huvudet helt i väggen. Annelie Hulthén och Ylva Johansson hanterade dessa känslofyllda frågor skickligt. Det blev inga vinstförbud eller nya stopplagar.

Ännu bättre vore att ge lite andra perspektiv på debatten om vinst. Några exempel.

• Många menar att utdelning till ägarna dränerar välfärden på resurser. "Varenda krona behövs i skolan och vården". Men vad är då goda utgifter respektive onda utgifter? Är det en god utgift om en läkare får en årslön på 600.000 kronor som offentliganställd, men en ond utgift om halva beloppet tas ut av samma person i form av utdelning? Ska fackföreningarna kunna driva krav om ökade löner för offentliganställda? Dessa pengar behövs väl bättre i verksamheten - för skolmat, läroböcker, läkemedel och högre personaltäthet - istället för att skolan och vården dräneras av löneökningar?

• Är det bättre med offentligt driven verksamhet som år efter år går med stora förluster, än privat driven verksamhet som genererar vinst på samma område? Om en entreprenör lyckas hitta lösningar som gör att kvaliteten ökar samtidigt som kostnaderna för skattebetalarna minskar - är detta ingenting värt?

• Och handen på hjärtat, hur många är beredda att avstå från de medicinska landvinningar vi fått del av genom det som vinstdrivande företag uträttat? Nya läkemedel som kan förlänga livet i decennier för kroniskt sjuka patienter. Utrustning för diagnos, operationer och annan behandling som möjliggör verkligt höjd livskvalitet. Är detta dåligt för att ägarna till företagen som tagit fram innovationerna fått utdelning på vinsten?

Själv lever jag gärna i ett samhälle där några vinner lite mer för att vi alla ska få det bättre.

Dagens Wassberg

Smärtgränsen? Den skiter jag i!

Frode lyfter perspektiven

Det är lågt att gnälla över TV-program, jag vet. Det är bättre att se det positiva. Men ändå.

Kanal 5 har lyckats hitta ett riktigt uselt lågvattenmärke i "Roast". Frenetiskt upprepande av könsord som om alla hade kollektivt Tourettes, pinsamt kiss- och bajslallande som barnen på dagis aldrig ens drabbats av och nedsättande förolämpningar om utseende, funktionshinder och etnisk bakgrund.

Tror inte det ens är kul för en Sverigedemokrat.

Schyffert & c:o brukar framhålla roastens gamla traditioner. Har därför kollat in lite gamla klipp på Youtube. Något helt annat. Visserligen stundtals småfånigt, men med en helt annan finess och respekt än femmans panel ens är i närheten av.

Utom en. Cecilia Frode. Hennes tankar om vad roastarna håller på med lyfte för en stund till en annan och betydligt mer uthärdlig nivå.

Ett smakprov:

"...det är väl det som är ståuppkomikerns problem.

- Ni lägger inte krut på innehållet, på materialet.

- Ni jagar hela tiden skratt.

- Ni vill ha dessa skrattsalvor. Innehållslösa skratt.

...En publik som skrattar behöver inte tycka att det är roligt, det dom hör.

- En publik som skrattar kan tycka att det är obehagligt.

- En publik som skrattar är nervös över det som sker på scen.

- En publik som skrattar är ofta en rädd publik, för ett skratt är en retning som oftast börjar av rädsla.

Så en skrattande publik är egentligen en publik som ropar på hjälp.

"Ha, ha, ha, ha, ta mig härifrån, ha, ha, ha, ha, hjälp mig, jag vill inte vara här"

Men ståuppkomikern, han famlar efter varje halmstrå att göra sig rolig över nå´t tråkigt. Men egentligen är det bara så att publiken och ståuppkomikern jagar upp varandra.

Så här ikväll har vi egentligen inte roligt. Vi är allesammans väldigt rädda. Rädda för att någon ska bli riktigt ledsen. Rädda för att någon ska göra bort sig riktigt ordentligt."

Att kunna se allt detta, formulera det så tydligt, och så ha modet att ställa sig som festförstörare och berätta detta mitt i den galopperande roasten, i ansiktet på de nervösa skrattberoende roastarna, det visar på mod och integritet.