fredag 16 augusti 2013

Hemcykling i augusti

Efter drygt tolv timmars möte med Hela Landets partistyrelse kändes det fräscht, avslappnande och uppfriskande att sätta sig på hojen för turen hem till Hässelby i den ljumsvala augustikvällen. Från Vasabron kunde jag se bort till Operan där ett maffigt ljusspel ramade in okända rytmer. Rålamshovsparken var full av ystert partande ungdomar. Några av dem försökte, mitt på cykelbanan, febrilt klämma ur det sista vitvinet ur en slokörad baginbox. Jag gled sakta och vackert förbi sällskapet.

På Tranbergsbrons krön, i skenet från den illusoriskt megastora månen, stod tre unga töser och småpratade om livet. Nästan framme vid Brommaplan fräser tre ettriga småbilar fram i minst 150 knyck och ett os av brända däck och något bensinliknande sköljer fram i luften. Är de på väg till töserna? Oset försvinner dock några minuter senare, när himlen visar sig vara strålande marinblå över Judarnskogen där stadens ljus inte bländar bort himmelsfärgerna.

När jag passerar Blackeberg Östras mörklagda konstgräsplan hörs plötsligt en vemodig kvinnoröst sjunga ur tomma intet. "Jag vaggar dig, abedabeda..." är allt jag hinner höra innan pedaltrampandet tagit mig vidare. Som att lyss till ett suburbant skogsrå, eller kanske fotbollsplansrå? På bilvägen bredvid cykelbanan blir biltrafiken allt glesare, men i en jämn ström möter jag tomma taxibilar med tända taklyktor, som återvänder till den trygga stadskärnan efter en sen utflykt till västförorten.

Strax passerar jag Vattenfalls spöklikt tomma och halvrivna kontorskomplex i Råcksta. Nån minut senare, precis innan det läckert rödbelysta punkthuset i Grimsta, skrämmer jag upp en skuttig harpalt som tar sin tillflykt längre in i det frodigt oklippta parkgräset. I entrén till Hässelby kommer jag nästan ikapp ett par som verkar vara på väg att gå skilda vägar. Killen, med ymnig hästsvans, gestikulerar dramatiskt, vänder på klacken och går åt andra hållet. Då får han se mig komma cyklande, trippar snabbt tillbaka till sin dam och inom bråkdelen av en sekund går de tillsammans hand i hand som om ingenting har hänt, till synes oberörda.

Rundar Missionskyrkan, svänger upp förbi Hässelby museum och ser ett gäng pigga högstadieungdomar komma ut från skolgården. Kvart i tolv på kvällen, vilken studiemotivation:) Humöret verkar i alla fall vara på topp. "Hallå" säger en av tjejerna glatt till mig innan hon börjar pröva lyckan på en förrädiskt vinglig skateboard.

Till slut hemma på Odörtsgränd, där tusen stjärnor och en knistrande symfoni av syrsor eller om det nu är gräshoppor hälsar mig välkommen. Väl inne, när jag sätter mig för att skriva detta, dunsar och skrapar det kraftigt som om ett aggressivt djur angriper altandörren. Kors, tänker jag, är det grävlingen jag såg häromåret som fått spel, eller har vi fått vildsvinsbesök? Jag tittar ut på altanen men ser ingen levande varelse i mörkret.

När jag lite senare tänder utelampan vid trappen ser jag att det är vår lilla kattunge som vill in. Hur i all världen kom han då ut? Inget fönster på nedervåningen är öppet, och från sovrumsfönstret en trappa upp, där resten av familjen ligger och dåsar, är det väl i alla fall fyra meter ner till gräsmattan. Men kattungen är pigg, kelig och oskadd. Livets små mysterier.

Inga kommentarer: