Visst finns det problem med klyftor, men är klyftor det värsta som finns?
Tittar vi på världsfattigdomen, så handlar FN:s milleniemål om att halvera den absoluta fattigdomen, dvs de personer som lever på under en amerikansk dollar om dagen. Enligt världsbanken har antalet absolut fattiga minskat med ca en halv miljard sedan början av 1980-talet.
Men många debattörer, t ex inom det svenska biståndsorganet SIDA, föredrar att tala om relativ fattigdom. Det vill säga att fokusera på att skillnaderna mellan rika och fattiga har ökat, både inom och mellan länder.
Samma sak gäller inom Sverige. Rädda Barnen ger varje år ut rapporter om barnfattigdomen i Sverige. Den senaste rapporten, för 2008, visar att fattigdomssiffran är den lägsta sedan mätningarna började. Men denna glädjande utveckling vill man inte uppmärksamma. Istället oroar man sig för att klyftorna mellan fattiga och rika barnfamiljer ökar.
Så håller det på, på område efter område. Klyftor och inkomstskillnader är i skottgluggen. Att allt fler får det ekonomiskt bättre låtsas man inte om.
Men säg mig; om tio personer tjänar 15.000 i månaden under ett år, och tio år senare tjänar åtta av dem 25.000 i månaden och två av dem 75.000 i månaden, är det då en bra eller dålig utveckling? Alla har fått det klart bättre ekonomiskt, men klyftorna har samtidigt ökat dramatiskt.
Antiklyftdebatten bortser dessutom från drivkraften att kunna få det bättre ekonomiskt genom att göra extra insatser, anstränga sig ytterligare, helt enkelt jobba lite mer. Och att detta ofta bidrar till att även andra får det bättre. Det blir fler jobb när småföretag växer och behöver anställa fler. Samtidigt blir onekligen företagsägarna rikare.
Tyvärr lär nog klyftperspektivet vara förhärskande ett långt tag framöver. Wigforss ord från 1928 ekar över Sverige: "Fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar