Nu senast visar den upp sig på DN Debatt. Det är ett gruppupprop av professorer och psykologer som kräver mer statliga regleringar av förskolan.
Barnvetenskaparna gör en hygglig analys av problemen med stora barngrupper på dagis. Även om det är svårt att direkt se kopplingen mellan forskningen på musungar och vikten av utbildade förskollärare. Vilken förskoleutbildning har egentligen musföräldrarna fått?
Men när det kommer till förslag visar sig fantasilösheten i bjärta färger. "Endast tvingande statliga normer och öronmärkta statsbidrag kan garantera en god förskola för alla barn." Detta påstående inleder artikeln. Men ingenstans i resonemanget finns stöd till varför just denna konstruktion skulle lösa de kvalitetsproblem artikeln tar upp.
Artikeln illustrerar två utbredda problematiska företeelser i svensk samhällsdebatt.
- Forskare eller experter som med stöd av forskning belyser ett problem försöker använda sin auktoritet till att också lansera en lösning. Lovvärt kanske. Men precis som i andra fall saknar förslaget till lösning stöd i den forskning som åberopas.
- Att de föreslagna åtgärderna inte byggs under är också typiskt, så länge de mynnar ut i ökad statlig styrning. Sådana lösningar blir alltid påhejade av ett stort antal forskare, medianer och andra opinionsbildare. Även om de skulle vara direkt kontraproduktiva.
Betrakta artikelförfattarnas fyra kriterier för god kvalitet:
- gott samspel mellan barn och vuxen
- lagom stor barngrupp
- god vuxentäthet
- god kontinuitet
Vad kan vara lösningar för att uppnå dessa kvalitetskriterier? De skulle likaväl kunna vara argument för högre vårdnadsbidrag så att föräldrar kan vara hemma med sina barn under längre tid. Men det är väl knappast politiskt korrekt att föreslå detta.
1 kommentar:
Bra! Viktigt att detta lyfts fram i valrörelsen, liksom det faktum att det är näringslivet - inte staten - som skapar välfärden.
Skicka en kommentar