Sverige behöver många liberala röster

Ett politiskt parti är inget självändamål. Partierna kan komma och gå. De är framför allt verktyg för att medborgarna ska kunna utöva folkstyret så ändamålsenligt som möjligt.

De politiska grundvärderingarna och ideologierna har viktiga funktioner. De är en grundläggande kompass för vilka beslut som är rimliga. De fungerar som vägvisare för väljarna i avvägningen mellan olika politiska alternativ. De utgör en plattform och inramning för idédiskussioner och utveckling av framtidens politik.

Sverige har, liksom andra länder, genomfört viktiga liberaliseringar de senaste årtiondena. Det är inte längre förbjudet att ta med sig mer än några tusenlappar vid utlandsresor. Föräldrar och medarbetare har möjlighet att starta dagis och skolor på rimliga ekonomiska villkor. Det går att bygga en ny framtid genom att söka arbete i en rad länder utom det egna. Det finns ett otal andra exempel.

Frihetsreformerna har, precis som de som genomfördes i slutet av 1800-talet, tagit bort ett antal onödiga hinder för individuella initiativ och kreativitet. Därmed har förutsättningar skapats för ökad välstånd och bättre välfärd.

Beslut om att riva hinder och öka friheten har fattas av politiker med olika politisk färg. Men pådrivande för besluten har varit både aktiva medborgare och politiskt engagerade liberaler.

Själv var jag med och genomförde den första stora konkurrensprövningen av hälso- och sjukvård i Stockholms läns landsting på 1990-talet. Det var en politisk fyrklöver av C, FP, M och KD som genomförde detta under hårt motstånd av röd opposition, motsträviga tjänstemän och vänstermedianer. Då var det absolut ingen nackdel att vi var flera liberalt präglade partier som gjorde gemensam sak.

Nu blir jag lite förvånad över att utbredningen av de liberala idéerna bekymrar de som kallar sig liberaler. Att det skulle vara ett problem i sig att vi har flera liberala partier i Sverige. Och att så mycket skulle bli bättre om minskade ner antalet liberala partier. Detta efter ett val när vi har fått in ett av mest antiliberala partierna i Sveriges riksdag på mycket länge (1917 var det väl senast).

Anledningen till bekymret är uppenbarligen att både Folkpartiet och Centerpartiet tappade röstandelar i höstens val. Och en tro att denna utveckling på något sätt är ödesbestämd att fortsätta.

Får jag på påminna om att Centerpartiet gick framåt både i valen 2002 och 2006. Folkpartiet gjorde en kraftig framgång i valet 2002. Redan då skakades Perssonregimen och fick lämna in fyra år senare. Vad är det som säger att Centerpartiet och Folkpartiet inte skulle kunna göra fler framgångsrika val?

De liberala idéerna har en allt starkare dragningskraft. Även politiker och partier inom den rödgröna massan vill gärna framstå som liberala. Åtminstone med en latte i näven. Detta ger en bra grogrund för ett fortsatt arbete med frihetsreformer.

Denna möjlighet behöver vi ta tillvara. Föra en frimodig idébatt. Utveckla nya frihetliga förslag. Utmejsla en politik för liberal utveckling och ökad självbestämmande i hela Sverige.

Sverige behöver inte färre liberala partier. Vi behöver fler liberala röster.