Mörkret faller sägs det. Men varifrån faller det och på vad? Och när och var reser sig mörkret igen när det har fallit? I en schlagerlåt av Thorsten Flinck?
Känns det inte som att mörkret sakta väller? Inte minst nu i november. Som en luktlös förrädisk gas som blockerar ögonens lungor. Som en massiv, indoktrinerande marknadskampanj av världens alla stearinljustillverkare. Som en dystopisk påminnelse om vad vi har att vänta när vår sol slutligen slocknar.
Ändå är det nästan aldrig beckmörkt. I alla fall inte utomhus, där inga tätt slutande rullgardiner eller fönsterluckor blockerar det svaga skumma sken som bjuds i den sena höstnatten. När tapparnas ljushungrande färgseende tappar kraft blir stavarna den perifera radar vi så sällan använder i detta årtusendes ständigt upplysta stadskärnor. Utom då i Pyongyang.
Tänk dig en värld där mörkret aldrig föll. Där evig elektricitet skickade skinande fotoner genom globala lysrör som når in i varje skogsdunge, ut på varje öde kobbe i skärgårdarna, upp längs de branta fjällväggarna och ner i havets mest bottenlösa djup. Med vilken frustrerad frenesi skulle vi då inte sakna det mäktiga, omslutande, stilla mörkret?
Kanske är det så att den genommörka senhösten är det vi behöver för att finna ro i den värld där laptopens glimrande skärm alltid är uppfällbar och det alltid går att hitta en ny uppdatering på facebook? Kanske borde vi låta novembers och decembers svarta dis omsluta oss alltmer, vila från det vi ändå inte då kan betrakta, för att sedan desto ystrare glädjas åt det solsken som återkommer mer och mer varenda dygn efter den mörkaste decembernatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar