Så kan det vara när en blond vacker svenska efter rättslig prövning fängslats för delaktighet i två kallblodiga mord i det land många svenskar älskar att hata - USA. Men aldrig såg vi samma hyllningsporträtt till Jackie Arklöv eller Tony Olsson efter Malexandermorden - sunt nog.
För att inte tala om mördaren från Åmsele. Han utmålas som en provocerande otäck finne som vi aldrig mer vill se i vårt land.
Men nu är den stora frågan hur snabbt Östberg ska kunna komma ut från Hinseberg. Vilken människosyn bär journalisterna på egentligen?
2 kommentarer:
Hej Micke!
Kul att läsa din blogg. Du skriver himla bra.
För mer än 15 år sedan hittade jag en text jag tyckte var lite kul och som jag satte upp på arbetslampan på mitt jobb. Läste den många gånger och texten fick verkligen sjunka in. Nuförtiden florera massor av såna här texter av olika slag, men så var det inte då. Är den patetisk? Kanske, men då är jag väl lite patetisk.
Ha det gott.
Kram
Anna
Symtom på inre frid
Var vaksam på symtom på inre frid hos dina vänner. Det finns redan många som tagit till sig det levnadssättet och är fridfulla i sina hjärtan. Troligen kommer många fler, kanske på ett oöverskådligt smittosamt sätt, i framtiden att ge uttryck för ett tillstånd av inre frid. Det i sin tur utgör ett allvarligt hot mot det nu rådande tillståndet av konflikter på jorden.
Tecken och symtom på inre frid
En tendens att tänka och handla spontant, snarare än att utgå från rädsla som kommer från det förflutnas erfarenheter.
En omisskännlig förmåga att njuta av varje tillfälle i livet.
En brist på intresse för att döma andra människor.
En brist på intresse för att bedöma och analysera andra människors handlande.
En brist på intresse för konflikter.
En brist på förmåga att oroa sig. (Det här är ett mycket allvarligt symtom).
Återkommande, överväldigande tillfällen där man uttrycker uppskattning.
Tillfredsställande känslor av att vara i kontakt med andra människor och naturen.
Återkommande anfall av leenden och uttryck för glädje.
En ökad tendens att låta saker och ting hända som de kommer, snarare än att få dem till stånd.
En ökad mottaglighet för andras översvallande kärlek, lika väl som en okontrollerbar drift att visa andra kärlek.
Patetiskt? Inte alls, tycker jag, utan tvärtom väldigt tänkvärt. Påminner om tankarna i "Konsten att leva innerligt" av Ann Lagerström och Ted Harris.
Skicka en kommentar