Comeback för Marit?

Marit Arnstad kan göra comeback i den norska regeringen. I alla fall om det norska senterpartiets fylkeslag (länsorganisationer) får bestämma.

Det norska valet innebar att den sittande Ap-Sp-SV-regeringen fick förnyad övervikt i Stortinget. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gick framåt, medan Socialistisk Venstre (SV) backade ungefär lika mycket. Senterpartiet fick i stort oförändrat stöd, vilket gör att man nu är jämnstora med SV.

Inom Sp ifrågasätts nu om det försvagade SV:s ledare Kristin Halvorsen ska kunna sitta kvar som finansminister. Detta är en post som flera inom Sp skulle kunna tänka sig att lägga beslag på, liksom miljöministerposten som också innehas av SV. Och ett av de namn som nu förs fram är alltså Marit Arnstad.

Marit är en karismatisk kvinna som inte är rädd för att sticka ut hakan. Hon har en lång politisk karriär bakom sig alltsedan hos satt i ledningen för norska senterungdommen under 1980-talet. Jag träffade henne ett antal gånger i det dåvarande nordiska centerungdomsutbytet, och det märktes tydligt att hon hade kvaliteter som skulle kunna föra henne långt i politiken.

I sentrumregeringen som leddes av Kjell Magne Bondevik var Marit energi- och oljeminister 1997-2000. Sedan dess har hon haft en rad framträdande positioner inom det norska näringslivet.

Med Marit Arnstad åter i Norges styre kommer det att hända saker, var så säker.

Inte mer än 2 grader

En mycket angelägen kampanj har startat inför det globala klimatmötet i Köpenhamn, kallat 2 grader. Jag har skrivit under uppropet, vilket innebär att jag stöder:

• Ett globalt klimatavtal
• Alla världens länder deltar
• Temperaturen får öka högst två grader
• Säkerställ de fattiga ländernas rätt till utveckling

Bakom kampanjen står bl a Rädda Barnen, Röda korset, Det Naturliga Steget, Studieförbundet Vuxenskolan och Centerpartiet.

Stöd kampanjen du också!

Omedveten (?) självkritik av Rosenberg

Man ska anstränga sig för att vara positiv, det håller jag starkt på. Ändå måste man tillåta sig att vara kritisk då och då. För utan tvivel är man inte klok, som gamle fine Tage sa.

Så när jag idag läser Göran Rosenberg i DN (vars texter annars brukar få mig att oja lite lite lätt) så kan jag faktiskt hålla med om en hel del. Inte just att det är en stor kris för kapitalismen, men att den döljs av PR-konsulter. Inte heller att samhällsklimatet var så mycket renare och sannare 1968.

Men Rosenberg har hittat en viktig kärna i dagens samhällsklimat som han uttrycker väldigt väl.

"I ett samhälle där armador av professionella verklighetsproducenter verkar för att just deras verklighet ska synas för var och en, är det annars lätt hänt att ingen får syn på den verklighet som förenar oss alla. I så måtto är mediesamhället och dess aktörer ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte."

Så sant. Och kolumnisten och journalisten Göran Rosenberg är en del av detta växande hinder.

Ett 20-årigt ärr i Europa

Denna höst kan Europa fira 20-års frihet från en fasansfull uppdelning. Hösten 1989 föll såväl Berlinmuren som flera av de kommunistiska diktaturregimer som hållit ett järngrepp över befolkningen.

För oss som var tonåringar och blev politiskt medvetna på 1970-talet var detta något ofattbart. Sovjetunionens och kommunismens dominans över halva Europa togs av många som självklart. Det ansågs naivt och av många, även i demokratiska partier, farligt att ifrågasätta denna ordning. I Finland fanns porträtt på Lenin på väggen i de finska moderaternas (samlingspartiets) högkvarter.

På 1970- och 80-talen var jag aktiv i centerns ungdomsförbund. Med Håkan Larsson (sedermera riksdagsledamot) som pådrivare startade vi ett utbyte med ZMW, den enda tillåtna politiska icke-kommunistiska organisationen i Polen. När vi besökte Polen var vi ständigt övervakade. En oppositionell vi lyckades träffa skrev vad han egentligen ville säga på små lappar "Quiet, microphones..."

Det uppror som startades vid Leninvarvet i Gdansk i Polen 1981 slockande aldrig helt trots regimens repressiva tillslag, utan fortsatte att sprida sig i östeuropa. Michail Gorbatjovs tillträde och reformer under slagorden "Glasnost" (öppenhet) och "Perestrojka" (förändring) var en viktig förutsättning.

1989 började allt gå mycket snabbt. 80.000 demonstranter krävde demokrati i en demonstration i Budapest i mars. Jag var själv i Budapest 1 maj 1989 och det fanns inga röda fanor så långt ögat nådde. Däremot ungerska, och amerikanska. En Adidasbutik hade fått tillstånd att öppna och det var minst en halv kilometers kö dit - trots att folket knappt hade några pengar. I juni klipptes stängslet mellan Österrike och Ungern upp - av utrikesministrarna.

I dåvarande DDR tillltog demonstrationerna. I oktober samlades 70.000 människor i Leipzig och sjöng "We are the people". I början av november var det en miljon människor som demonstrerade på Berlin Alexanderplatz. Hoenecker hade avgått som diktator i DDR. Kommunistpartiet var handlingsförlamat.

Den 9 november föll slutligen Berlinmuren. Gorbatjov och Sovjetunionen lät det hända. Inga trupper. Inga stridsvagnar. Det östtyska folket fick sin frihet efter mer än 50 års kommunistiskt och nazistiskt förtryck. Och de röda käglorna fortsatte att falla i hela östra Europa.

Det finns mycket att fira denna höst. Mirakel kan inträffa. Mirakel, som bygger på människans outplånliga strävan efter frihet.

Dagens Bill

Everbody counts, everybody deserves a chance, everbody has a responsible role to play and we all do better when we work together.

William Jefferson Clinton

Obamas ljumma klimatarbete

Det tornar upp sig inför Köpenhamn i december. EU och Sverige driver på för ett nytt, ambitiöst klimatavtal. USA är det stora osäkra kortet. Obama talar som vanligt vackra ord men har än så länge inte mycket konkret att komma med.

Varför händer ingenting mer från Obamas och USA:s sida? Jag tror det finns flera orsaker.

• Andra frågor högre på Obamas To-Do-List

Barack Obama lägger nu stort krut på att få till stånd en ny sjukvårdsreform i USA. Motståndet är hårt, och han svarar med samma mynt. Men det är inte alls säkert att han lyckas. Vid sidan av sjukvårdsfrågorna står dessutom ekonomin och utrikeskriser som Afghanistan och Mellanöstern högt på agendan.

• Klimatfattig politisk debatt

Klimatfrågan spelar inte alls samma roll i den politiska debatten i USA som i Sverige och Europa. Massmedia fokuserar mer på sjukvård, ekonomi, arbetslöshet och utrikesfrågor. En intressant artikel av John B Judis i The New Republic visar hur förtroendesiffrorna för såväl Obama som tidigare amerikanska presidenter hänger nära ihop med arbetslöshetens utveckling.

• Otydlig klimatagenda

Inför presidentvalet lyfte Obama fram miljö- och klimatfrågorna i högre grad än t ex John McCain. Men han var inte lika tydlig som Hillary Clinton, som klart deklarerade att hon ville ha ett nytt globalt klimatavtal efter Kyoto. Obama hänföll då som nu mer åt fina formuleringar.

• Bristande inrikespolitiskt ledarskap

Den amerikanska kongressen kan inte alls styras från regeringen som den svenska partitrogna riksdagen. Varje ledamot behöver övertygas individuellt. Detta är en av de saker man måste greja om man ska kunna bli framgångsrik som amerikansk president. Här har Obama stora problem i flera frågor.

Och med andra frågor än klimatet i fokus, en oklar klimatagenda och en skakigt ledarskap är det högst osäkert vad Obama kommer att kunna leverera inför Köpenhamn.

Rädslan för det främmande

I ett tidigare inlägg efterlyste jag att Sverigedemokraternas värderingar lyftes fram i ljuset, då jag är övertygad om att de inte delas av de allra flesta svenskar. En kommentar undrade då varför jag inte själv gör detta.

Så här kommer ett framlyftande, från SD:s invandringspolitiska program, antaget av deras riksårsmöte 2007.

För det första kan man snabbt konstatera att programmet bygger på att den svenska nationella identiteten är utgångspunkten, inte alla alla människor är lika mycket värda: "...en alltför stor invandring på ett allvarligt sätt kommit att hota den svenska nationella identiteten..."

Andra människors ursprung och identitet ska däremot bekämpas, enligt SD. Programmet tar avstånd från "mångkulturalism" och vill inte att "främmande kulturer" ska få jämställas med "ursprungskulturen", dvs den blågula svenska. Sverigedemokraterna vänder sig emot att uppmuntra invandrare att "behålla, eller förstärka, sina ursprungliga identiteter".

Ursprung och identitet är alltså mycket bra när de gäller infödda svenskar, men ska bekämpas eller till och med utplånas för inflyttade.

När de gäller religion och friskolor finns samma syn på att svensk västerländsk religion ska främjas, men annan religion ska bekämpas: "...statligt och kommunalt stöd ska endast utgå till friskolor som vilar på judeo-kristen grund..."

Och när det gäller vad som får byggas påminner Sverigedemokraternas formuleringar om hur totalitära regimer brukar uttrycka sig: "Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition främmande arkitektur skall få byggas."

Detta är alltså ett av Sverigedemokraternas många olika program som förespråkar:

• Bekämpa främmande kulturer, för de hotar den nationella identiteten
• Invandrare ska inte behålla sitt ursprung och sin egen identitet
• Andra religioner ska diskrimineras i förhållande till kristendom
• Byggnadsförbud för andra religiösa byggnader än kyrkor

Ställ frågor till Sverigedemokraterna om hur de kan försvara detta. Stick hål på deras svartmålande av andra människor än svenskar som farliga främlingar!