Treo mot dödsångest

"SAW VI. Skräcken fortsätter." En slags rysarslaktorgie är biomonopolisten SF:s nya dragplåster i sin bioklubb. Tydligen lyckat eftersom det är tredje uppföljaren till ursprungsslakten.

Andra aktuella filmer är jordens undergång i "2012", kriminalitet i nya Beck, trippelmord i "Flickan som lekte med elden", blodtöstiga lik i "Zombieland" och blodsugande vampyrer i New Moon. Totalt ändå ovanligt liten andel rena våldsfilmer.

Ser vi på en vanlig kvälls TV-tablå döljer sig våldet och mördandet bakom många olika titlar och genrer. Vi har alla så kallade actionfilmer och ibland actionkomedier, där tio till tjugo människor lätt kan stryka med utan att det framställs som något märkvärdigt. Vi har kommisarie Barnaby, Morse och allt vad de heter som stryker runt för att hitta den onda människa som tar livet av människor i idyllen.

Vi har snillena på CSI i USA:s olika städer som jagar mördare med hjälp av avancerad teknik. Vi har riktigt bestialiska elakingar i thrillers och skräckfilmer.

Så här håller det på. Det säljer. Det går hem. Folket tittar. Gång på gång.

Underhållningsvåld fyller något slags tomrum hos oss. Och fyller dessutom antagligen något slags funktion.

Egentligen tror jag att det handlar om att fly från, och dämpa, vår dödsångest. Där verkar underhållningsvåldet ha en del att komma med.

Dels är det så långt från de flestas verklighet och vardag att vi kan drömma oss bort, ryckas med, tränga bort mer påtagliga personliga problem och otäcka tankar.

Dels kan vi hantera döden på ett lättsammare sätt i en actionfilm eller vilda västern som det var förr; det rör oss inte om de anonyma bifigurerna upphör att andas. Och tillsammans med hjältarna kan vi ta kontrollen över döden, bestämma vem och hur den ska drabba.

I de riktigt läbbiga slaktskräckisarna kan någon leva ut ångesten, fast bara på låtsas. Eller kanske leva sig in i mördarnas och torterarnas situation, få leka allsmäktig mot maktlösa offer.

Strömmarna till kyrkorna för att höra det trösterika evangelierna blir allt glesare. Boten mot dödsångesten finns inte där för så många. Istället känns det som en tvåtusen år gammal saga. Men vad hjälper den mig idag?

Färre och färre lyssnar till Matteus, Johannes, Paulus och de andra. Fler ser på Tarantino, Jack Bauer och Rapace.

Får det oss att må bättre?