Det är inte så förfärligt ofta jag berörs av en ledare i en kvällstidning, men idag hände det. Helle Kleins krönika i Aftonbladet om att vi trotsar döden med våra minnen innehåller många tänkvärda funderingar.
I stort sett varje allhelgonahelg sedan min levnadsglade pappa dog 1987 har barnen, jag och andra familjemedlemmar åkt till Lidingö kyrkogård. Välförsedda med vackra ljus och lyktor har vi gjort oss vår egen plats i minneslunden.
Det strömmar folk till kyrkans marker, den glöder och tindrar av tusentals ljus, det viskas och småpratas vördnadsfullt om de våra som vilar i gravar och lundar. I den stilla kyrkobyggnaden är det fullsatt med långa köer utanför. På väg till och från kyrkan är det ett smärre bilkaos. Det känns som man ur huse.
Helle Klein skriver insiktsfullt i sin artikel: "Genom den kollektiva sorgens liturgi har vi fått ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde – vi är bara människor, du och jag. I ritens form gestaltas det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres ansikte. "
Hon citerar också en gripande text av Mikael Wiehe: "Så segrar inte döden, fast åren har sin gång. Så stannar inte tiden. Den börjar bara om. För sångerna om livet som aldrig kan förstummas, ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga."
Ja, vi är bara människor. Men tillsammans med andra människor är vi oändligt mycket mer än de bräckliga kroppar vi bor i. Detta känner vi så väl, oavsett religiös tro, vetenskapligt förnuft eller annan existensiell övertygelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar