Smart regeringspolitik?

Den frie socialdemokratiske debattören Anders Isaksson skriver intressanta tankar i en kolumn i Dagens Nyheter om "smart regeringsmakt". Han hänvisar till ett tal av näringsministern i Gordon Browns brittiska labourregering, Peter Mandelson:

"Lämnad åt sig själv kan inte marknadsekonomin producera ett långsiktigt hållbart välstånd, menade Mandelson, det är staten som ytterst säkrar både dess existens och legitimitet. För att klara globaliseringens fria konkurrens och tillgodose medborgarnas krav på arbete, välfärd och social rättvisa krävs därför en legering av marknad och näringspolitisk aktivism, byggd på samverkan mellan det privata näringslivet och en smart, kapabel och strategiskt inriktad regeringspolitik."

Isaksson tar detta som avstamp för en jämförelse med hur den svenska staten tidigare agerat i samklang med näringslivet, med ett inte obetydligt inslag av atomkraftsnostalgi :

"Sveriges hundra år av hög och i stort sett oavbruten tillväxt mellan 1870 och 1970 är ett sådant exempel, en era som började med att staten tog ansvaret för järnvägens stambanor och slutade med att politikerna - tvärs över blockgränserna - tog död på landets mest högteknologiska industrigren, kärnkraften. Däremellan drev olika regeringar utbyggnaden av vattenkraften och telefonin, utvidgade vägnätet, skapade flygbolaget SAS, lade grunden till Saabs flygplans- och biltillverkning och körde kärnkraften i tandem med Asea-Atom."

Han fortsätter sedan med en vildvuxen flora av idéer om hur den svenska staten nu skulle kunna agera "smart".

Isakssons idéer är väl värda att fundera vidare på. En viktig skillnad idag är att både marknaderna och staterna nu är sammanvuxna på ett helt annat sätt än tidigare, inte minst genom EU-samarbetet. EU har i alltfler avseenden nationalstaternas tidigare roll.

Den Europeiska Unionen med sina hundratals miljoner invånare skulle kunna agera mycket mer dynamiskt i förhållande till näringslivet, inte minst i fråga om infrastruktur och nätverksindustrier inom t ex transporter, telefoni, energi och miljö.

Detta skulle vara en mycket mer fruktbar EU-politik för ett utvecklat näringsliv än gigantiskt stigmatiserande jordbruksstöd, snedvridande tullar och överbyråkratiserade strukturfonder.