Kärnkraft och känslor

Motståndet mot kärnkraft har spelat en stor roll under den partipolitiska delen av mitt liv. I valet 1976 var jag förstagångsväljare och gick med kavata steg och la de guldgröna valsedlarna i kuverten med ett dramatsikt antikärnkraftsmärke med en ångestfylld gravid småbarnsmor på kragen. När Barsebäck 2 laddades av den nya borgerliga regeringen ville jag gå till aktion och gick med i CUF.

1978 var kärnkraftsstriden intensiv och jag var en lika intensiv 20-åring. På våren blev jag den första någonsin att anställas av den tvärpolitiska Folkkampanjen mot Atomkraft. Vi arrangerande "mot-expertiskonferens" och den första stora kärnkraftsdemonstrationen i Stockholm. Från det lilla kontoret på Tjärhovsgatan kånkade jag masstidningar i buntar till Södra Station som sedan tuffade ut över landet.

På den Nordiska Atommarschen mot Barsebäck var jag en självklar deltagare. När vi reste ett gäng unga arga gröna till Sovjetunionen prånglade vi helt kallt ut Atomkraft Nej Tack-märken på ryska på Röda Torget i Moskva. Frimodigt debatterade jag med erfarna ingejörer från Vattenfall i Trappan i Vällingby.

Inför folkomröstningen i mars 1980 var jag heltidsengagerad i Linje 3 - CUF betalade. Tillsammans med en tjej från Kommunistisk Ungdom åkte jag länet runt och agiterade mot kärnkraften i fullsatta skolaulor och fick ofta dånande applåder. När vi ordnade lokalgruppsmöten kunde det komma flera hundra nya engagerade till Medborgahuset i Bromma varje vecka. Kärnkraften blev det känslomässiga förmaket till dödsriket och Linje 2 dess falska profeter.

Vi vet hur det gick 1980. Linje 1 och Linje 2, som båda ville ha 6 nya reaktorer för att sedan avveckla så småningom, fick majoritet. Olika tolkningar av resultatet fördes fram i det oändliga. Själv hade jag förätit mig på kärnkraftsfrågan och försökte utveckla en mer nyanserad hållning till det hela. Men det var himla svårt. Det satt en klump av besvikelse och misstänksamhet i magen. Och inom CUF och centerpartiet blev man sedd som en kättare och man andades om att tänka om...

Visst har vi i långa stycken samma kärnkraft, med samma slags problem nu som då. Det stora problemet är det radioaktiva avfallet. Men det behöver vi ta hand oavsett om vi inte driver kärnreaktorerna en minut till. Det kan hända olyckor. Men kraftverken i Sverige har hittills visat sig vara oväntat driftssäkra. Och även denna risk behöver vi hantera också med en annan regering som tar ett antal mandatperioder på sig att avveckla.

Dessutom har vi nu blivit varse ett nytt och större problem. Växthuseffekten. Klimatförändringarna. De koldioxidutsläpp vi inte ens funderade på 1980 ska vi nu skära ned till ett minimum. Frågan är då om det är det allra smartaste att snabbt stänga ned ungefär hälften av Sveriges elproduktion.

Och frågan är om det går att diskutera denna fråga lite mer nyanserat och sakligt. Även om man har känslor inför de fula reaktorerna. Även om man innerst inne vill att kärnkraften inte skulle behövas en enda dag till.