Ulf värvades till Stockholmspolitiken 2006 efter att ha varit finanskommunalråd i Strängnäs kommun föregående mandatperiod. Han hade då på sitt lågmälda sätt blåst in mer dynamik i den lite lugna Strängnäspolitiken.
Själv lärde jag känna Ulf på allvar under början och mitten av 1990-talet, då vi tillsammans drog gång "den borgerliga ekumeniken". Med Ulf som motor samlades halvunga moderater, centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och allmänt borgerligt och liberalt sinnade för idéutveckling.
Vi hade seminarier med öppen och frimodig debatt, mer djuplodande utbildningar, nätverksbyggande med näringsliv och andra beslutsfattare och författade lättlästa nyspanande rapporter. Oskyldigt, kan man tycka, men detta var i en tid när centerpartiets ordförande lämnat trepartiregeringen några månader innan valet 1994 och en tid senare startade en nära samverkan med socialdemokratin och Göran Persson.
Våra blågröna aktiviteter var inte sanktionerade från högsta orter, och vi fick ta emot en del spe från både den moderata bunkern och den inre centerkretsen. Men det var det värt.
Ulf, som aldrig väjt för snålblåsten, brydde sig inte så mycket om kritiken utan siktade lite längre i sitt tänkande och görande. 1997 var han en av upphovsmännen till det moderata manifestet "land för hoppfulla" där de liberala idéerna skruvades några extra snäpp. Klara idéer om bl a ökad konkurrens, minskade offentliga monopol och en helt ny integrationspolitik drev fram en ny debattstorm som den dåvarande moderata ledningen inte riktigt orkade med.
Nu har han blåst in friska vindar i Stockholmspolitiken under tre år och lovar att göra det i ytterligare ett år. Återstår att se vilket som blir nästa föremål för oväntad syresättning.
1 kommentar:
Jag kommer att sakna Ulf!
Du har helt rätt i din beskrivning av honom Micke.
Skicka en kommentar