söndag 25 oktober 2009

Maria och Fredrik dansar

En angelägen och samtidigt ganska söt diskussion har satt igång om regeringsalternativen.
Scenariot är en väljarkår som drabbats av SD-smitta så till den grad att brun färg sipprat in i riksdagens kammare.

Vad ska hända om inget av de nu allt fastare formerade blocken får egen majoritet i riksdagen?

Björklund är som vanligt het och triggerhappy och vinkar åt Miljöpartiet; kom, kom, kom till oss i alliansen. Reinfeldt försöker haka på och bromsa samtidigt. Det är "naturligt att börja hos Miljöpartiet" om SD blir vågmästare, menar han. I nästa andetag är han dock inne på att det inte är fråga om något fastare samarbete eller ministerposter.

Miljöpartirören verkar inte särskilt intresserade vare sig före eller efter statsministerns dörrgläntande. Maria Wetterstrand gillar inte "halvhjärtade inviter med armbågen" och betonar att MP inte kommer att bli stödparti åt moderaterna.

Hon har tidigare varit inne på att C och Fp istället skulle skutta över till den rödgröna sidan. Ett mer fast samarbete mellan miljöpartiet och alliansen förbigår hon med tystnad.

Ett år före nästa val är detta givetvis inget annat än spekulationer och defensiva förpostfäktningar. Men några saker framstår som hyggligt tydliga.
  • Trots den allt starkare tvåblocksbildningen finns företrädare för båda sidor som försiktigt flirtar med de andra. Det finns alltså politiskt klara möjligheter att ha ett annat samarbete än det man främst går till val på. Givetvis vill man ha ett samarbete på den egna hemmaplan, någon annan utgångspunkt vore underlig.
  • Genom att öppna för samarbete med delar av det andra blocket signalerar man vidsynthet och statsmannaskap. Det gör de egna beskeden om att inte samarbeta med SD mer trovärdiga. Samtidigt lanserar man samarbetslösningar som man vet att de tilltänkta partners i nuläget inte är intresserade av. Tämligen riskfritt, alltså.
  • Ingen av de tilltänkta tuvhopparna MP, FP eller C vill framstå som opålitlig i det egna lägret. Vi kan inte förvänta oss att någon av dessa partier ska deklarera en avsikt att som utbrytare samarbeta med det andra blocket för att hindra Åkessons vågmästarmakt.
Allt detta gäller nu, långt före valet. Efter riksdagsvalet 2010 är det ett helt annat, mycket skarpare läge, som vi inte vet något om idag.

En sak som vi vet är att samarbete mellan miljöpartiet och alliansen existerar och fungerar i en rad stora landsting och kommuner. Det finns inget som principiellt hindrar att det skulle fungera också på riksnivå. Men då måste nog Maria och Peter få ett par departement att sköta om.

1 kommentar:

5knop sa...

Lite mer kan man allt spekulera.
För det första: En rödgrön regering är uteslutet om de inte får egen majoritet. Och det får de knappast om SD kommer in i riksdagen.

Om de rödgröna får fler mandat än allianspartierna men inte egen majoritet har Mona Sahlin har sagt att S inte vill bilda regering, eftersom de "aldrig kommer att regera ens med passivt stöd från SD". (Dessutom har Åkesson sagt att de aldrig kommer att acceptera en regering som leds av Mona Sahlin).

För att kunna bilda regering kommer då de rödgröna att behöva stöd från ett borgerligt parti. Att C eller FP skulle svika alliansbröderna och stötta en S-ledd regering där Vänsterpartiet ingår är otänkbart.

För det andra: I det läget kan det alltså inte bli en rödgrön regering och inte heller en Alliansregering eftersom Reinfeldt inte vill regera med aktivt stöd av SD.

Då finns egentligen endast två alternativ kvar. Antingen en Alliansregering med stöd av MP eller en minoritetsregering bestående av MP, FP, C och ev. KD.

Trycket på Miljöpartiet blir stort. Om de inte ställer upp på något av dessa alternativ blir det omval. De som vinner på det blir Sverigedemokraterna, ”de utstötta martyrerna”. Vem tror att MP vill ta det ansvaret?

Detta förklarar varför de båda språkrören är upprörda över att Reinfeldt sitter kvar om alliansen blir större än de rödgröna och dessutom varför språkrören vägrar svara på frågan om de stöder en alliansregering i det läget. Det passar inte deras valtaktik att berätta som det är före valet.