Den svenska kronan faller och det rejält. Euron är nu bara några ören ifrån att spränga tiokronorsgränsen. Den amerikanska dollarn som i våras dök under sex kronor svingar nu snart sig upp på sju och femtio.
Detta trots att den stolta svenska statsbudgeten går med stora överskott, statsskulden mödosamt pressats ned och vår riksbank agerar tuffa räntehökar. Är det inte konstigt hur himla sårbar en liten valuta kan vara?
Men vi slår ju i alla fall vakt om den svenska kronans självständighet. Ett viktigt historiskt arv...eller?
Kronan är faktiskt inte svensk till ursprunget. Danmark (och därmed även bl a Island ) och Sverige bestämde redan 1873 att ersätta sina gamla valutor med en gemensam valuta: kronan. Innan dess hade Sverige riksdaler. Under 1875 anslöt sig även Norge till den skandinaviska myntunionen.
Så vår svenska krona är en frukt av en tidig valutaunion -en liten föregångare till EMU kan man säga. Under 1900-talets första decennier erodade dock detta valutasamarbete och de skandinaviska kronorna skildes åt. Och idag får vi blågulingar betala över 113 svenska kronor för 100 norska sådana och över 130 svenska för 100 danska.
Men vi har ju i alla fall en självständig svensk valutapolitik...eller?
Är det inte så att Sverige rakt upp och ner nu får ansluta sig till vad euroländerna förhandlat fram den 12 oktober? Det är ju tur att det finns några som talar svenska i eurolandet Finland - då kanske vi kan påverka lite, lite grann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar