Trots att en mild oktobersnuva lyckats kapsla in innersidan av pallet så att jag kände mig som E.T. ser ut, lyckades jag kravla mig upp på mörka fredagsmorgon för att fullgöra dagens pensum. Tur det.
Morgonresan gick till Sveriges mitt, Östersund, där jag haft nöjet att tillbringa många projektdagar. Bara den korta resan från flygplatsen på Frösön var värd all möda. Luften var så klar att man kunde ta på syremolekylerna, träden hade hejdlös färgkonsert och anblicken av den stolta innerstaden som klättrar upp från Storsjöns strand är helt enkelt magnifik.
Jämtarna är så vänliga och okrångliga och samtidigt så stolta och genuina. Dialekten smeker trumhinnorna som kinesiskt siden. Och själen taggar ner bara efter en kvart i denna pittoreska residensstad.
På eftermiddagen tillbaka i städernas stad, och till den vackraste byggnaden i världen. Stockholms Stadshus, Ragnar Östbergs mästerverk. Det var en kollega från mitt politiska liv som blivit borgarråd efter förra valet och firades för att hon blivit lika gammal som jag med mottagning i Prinsens galleri.
Jag har ju jobbat i Stadshuset i två omgångar, sammanlagt sju härliga år. Fyra av dem som folkvald i Rådssalen med makten över stockholmarnas surt förvärvade skattepengar.
Vilken känsla att åter gå upp för trappan till de hundrades valv, förbi kopparboken, och träda in i galleriet där Prins Eugens målningar på väggen fortfarande matchar vad man ser när man tittar ut genom fönstren över Riddarfjärden.
Stå i hyllningskön och småprata med två tidigare finansborgarråd och ett nuvarande. Knapra på en tårtbit. Insupa den småmagiska Stadshusatmosfären. Sämre kan man ha det en snuvig höstfredag.
Stockholms Stadshus och Östersund - två ljuvliga svenska pärlor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar