Det är som svävande mjölk där ute.
Regn är underskattat av de flesta jag känner på dessa breddgrader. Få känner regnets livgivande krafter. Istället oroar de sig över blöta persedlar, stripiga frisyrer och våtkalla fossingar.
Vad vore vi utan de strilande, duggande, skvalpande regndropparna? Ingenting.
Men dimman. Den har säkert sin funktion för kretsloppen på jorden. Fuktar träden. Softar gräset. Smeker gruset. Men den är så himla vit. Vit, vit, vit och nästan ogenomtränglig.
Det bästa med dimman är gatlyktornas sken. De får en magisk lyster. Det är som om det göms en skir hemlighet var femtionde meter som lyktorna försöker varsla om.
En annan trevlig sak med dimman är att den påminner om Sherlock Holmes. Footsteps in the fog. Baskervilles hund. Längesedan jag läste om honom nu. Mest blivit Skörlock på holmen och Våttson i Barna Hedenhös som småttingarna älskar.
En tredje bra sak med dimman är att den faktiskt lättar. Åtminstone har den gjort det hitills i mitt liv. Det är så rasande symboliskt. "Äntligen kan vi se klart igen". Tänk om det vore så också i politiken.
Se där. Tre goda saker kröp fram med den illvita siktgrumlaren. Men den får gärna, gärna skingras innan jag ger mig ut i de sista skälvningarna av oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar