Sjutton trettionio och indiansommaren smeker Hässelby som en ömsint katta. Jag ska göra ett försök att delge en del av det ömsom kreativa, stundals pingpongartade och vid vissa tillfällen smålogiska kaos som rör sig innanför mitt bastanta pannben.
Adorable daughther M har sovit på min axel och energiska storbrorsan (åt henne fast han bara är fyra) L har vaknat ur en för hans del ganska sällsynt eftermiddagsslummer.
Vad är min idé med denna blogg? Att pröva. Att våga språnget. Att själv försöka förstå varför jag gör vad jag gör och resonerar som jag resonerar. Att sluta skriva i att-satser. Att se om det går att skapa en blogg som kan kombinera en personlig utgångspunkt med de försök till samhällsanalytiska tankar jag alltid ramlar in på.
Kort sagt - blir det bra blir det en spännvid mellan vitlöksdoftande hemlagad potatsgratäng och synpunkter på varför Sarah Palin vann presidentvalet utan att ens kandidera. Blir det inte lika bra så tröttnar jag nog - men då har jag i alla fall prövat. Vågat. Tagit Kirkegaard på orden.
Detta var ingen programförklaring. Ingen ingress. Detta var vad jag hade att skriva just nu.
Jag har dock ett, ja kanske inte dilemma, men en motsägelsefull inställning till bloggandet. Å ena sidan så gillar jag att skriva.Och det är som Sveriges iblandekonomi. Ibland går det, ibland går det inte alls. Å andra sidan vill jag inte bli för mycket läst. Weird? Yes, that´s me...
Så nu skriver jag till den enda läsare jag hittills har - den stora sexbarnspappan - kul att du läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar