Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min
arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din
levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag
undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.
Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len
lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar